Världens första testspelning

Vissa spel gillar man instinktivt. Man behöver liksom bara fatta handkontrollen och slå på konsolen för att redan intro-skärmen ska resultera i att man sitter som ett leende fån. Svenska Grins kommande Bionic Commando är precis just ett sådant spel som jag nyligen hade förmånen att få provspela hos dem,
mitt i centrala Stockholm.

Jag hann inte mycket mer än starta deras Xbox 360 förrän det bombastiska ledtemat drog igång i en kraftigt uppdaterad och orkestrerad version som fick vartenda hårstrå på mina armar att resas i honnör. Gåshud deluxe. Bionic Commando är något så ovanligt som en västerländsk uppföljare till ett japanskt spel vi inte sett något ifrån på 20 år. Så länge sedan är det nämligen sedan det släpptes till NES i både Japan och USA (medan vi i Europa fick vänta till 1990).

20-årsjubileum alltså, och just det är orsaken till att Capcoms främste kreative chef Keiji Inafune bestämde sig för att Capcom skulle göra en uppföljare till den gamla klassikern. Bionic Commando, liksom faktiskt de flesta av Capcoms titlar, har en betydligt större publik utanför Japan än i Japan. Och eftersom inte en enda person från det ursprungliga teamet som gjorde Bionic Commando finns kvar hos Capcom, bestämde sig Keiji för att istället hitta en västerländsk utvecklare som kunde göra ett Bionic Commando för 2000-talet och för en helt ny publik.

Även om Grin har fria händer i skapandet av det nya Bionic Commando har Capcom inte helt lämnat dem vind för våg utan besöker dem så ofta de kan samt att man hela tiden kollar upp hur arbetet går för att bolla idéer. Det har resulterat i ett läckert actionspel som faktiskt behållit oväntat mycket av den gamla känslan och stundtals känns sådär lite oförlåtande och opolerat japanskt som kommit att känneteckna spel från den uppåtgående solens rike de senaste åren.

En negativ beskrivning kan tyckas, men faktum är att japanska actionspel i tredjeperson som Devil May Cry 4 och Ninja Gaiden II inte skulle vara så bra som de är utan en rejäl svårighetsgrad, elaka sparpunkter och banor som är så långt ifrån realism man kan komma. Något som utan vidare går att applicera på Bionic Commando där man trots en viss frihet ändå får känslan av tydliga och distinkta banor där saker och ting ska göras i tur och ordning precis som det är planerat.

Detta är något som förstärker intrycket av att det är en uppföljare till ett japanskt spel och ger det en känsla av rättfram action utan speciellt mycket krusiduller. Det nya Bionic Commando utspelar sig storymässigt tio år efter NES-spelet och Grins målsättning har varit att hitta en balans där gamla spelare kan sitta med ögonen fuktiga av nostalgitårar och spela medan det för yngre förmågor kommer att vara starten på något helt nytt och bara ett väldigt häftigt actionspel.

En balansgång som är betydligt svårare än man kan tro, det gamla Bionic Commando gjordes under 80-talet då spel fortfarande var något för inbitna nördar och då verklighetsanknytning inte var något som alls efterfrågades. Det resulterade i ett spel där huvudpersonen lystrade till namnet Rad, hans bäste polare kallades Super Joe och skurkarna hette Badds och den onde slutbossen Adolf Hitler gick under det misstänkt hip hop-lika namnet Master-D.

Inte helt gångbart år 2008 och med stor respekt för de gamla originalnamnen har man fått justera dem en aning. Super Joe är numera exempelvis Supervisor Joseph, men kallas för... Super Joe. Huvudpersonen har fått byta namn till Nathan Spencer, även om han har kvar Rad som mellannamn. Han har spenderat åren mellan Bionic Commando och denna nya del kastad i fängelse.

Bioniska implantat som hans teleskoparm blev nämligen olagliga och inte förrän en ny terrororganisation spränger en bomb Ascension City som utplånar allt liv, lyckas Nathan undkomma och ett nytt äventyr kan ta sin början. Nathan drivs både av ett begär att rentvå sitt namn och förhindra terroristerna från att ta över resterna av Ascension City.

Att spela Bionic Commando känns till en början väldigt ovant. Att ta sig fram till fots är rejält tidsödande och trots att Nathan kan hoppa i denna nya del (vilket han inte kunde i originalet) är han lite handikappad. Nej, så gott som all transport i Bionic Commando utförs med teleskoparmen med vilken man blixtsnabbt kan svinga sig framåt i bästa Spindelmannen-anda.

Att man så snabbt tar sig framåt utan egentliga möjligheter att svänga normalt har ställt höga krav på Grin som varit tvungna att bygga snygga och detaljerade banor i enorma omgivningar där man liksom bara svischar förbi det mesta utan att ha en chans att hinna uppskatta allt arbete som lagts ned på miljöerna.

Tempot gör också att det till en början känns väldigt ovant att spela Bionic Commando. Det är som en vildsint blandning av spel som Crackdown och Spider-Man kombinerat med actionsekvenser från Lost Planet: Extreme Condition.

Det gäller att alltid se till att man vet var man ska fästa sin teleskoparm härnäst när man kommer svingande bland söndersprängda skyskrapor och om man missar sin tänkta avsats gäller det att blixtsnabbt hitta en ny. Lyckligtvis går det att fästa armen i det mesta man ser och att panikartat trycka in L-triggern mitt i ett fritt fall brukar resultera i att man får tag i något och undviker en ond bråd död. Bara att börja om och fundera över hur man ska ta sig vidare.

Trots att mängden spelmässiga finesser tar sin lilla tid att lära sig känns det intuitivt att direkt börja klättra upp för näst intill lodräta bergssluttningar, svinga sig över raviner och liksom gamle Tarzan-skådisen Johnny Weissmüller kasta sig mellan träd för att plötsligt bara dimpa ned mitt ibland en grupp planlöst irrande fiender som undrar var du egentligen kom ifrån.

Själva stridandet är naturligtvis en stor del av Bionic Commando och Grin har flera överraskningar på lut. Den mest märkbara är att man liksom i Lost Planet skjuter dit kameran pekar och att den inte nödvändigtvis pekar dit du är vänd. Något som gör att man kan pricka fienden på alla möjliga och omöjliga sätt. Men det går även att exempelvis kuta dit kameran pekar och skjuta bakom sig i blindo. Något som ser riktigt coolt ut och gör att striderna skiljer sig rejält från hur spel i genren brukar se.

Nathan har naturligtvis tillgång till både granater och puffror och under spelets gång får man som vanligt tillgång till värre doningar. Det kanske allra bästa vapnet man har är dock teleskoparmen med vilken man kan slåss på ett flertal olika sätt som att kasta skjutna soldater eller tillgängliga föremål mot fienden, alternativt göra den specialattack man laddar upp i stridens hetta. Det ser förbaskat coolt ut att svårt skadad ta skydd bakom ett bilvrak för att låta energin återhämta sig, varpå man sedan överraskar fienden genom att bara lyfta upp nämnda kärra och slunga den våldsamt mot dem. Strike!

Hela tiden medan jag spelar Bionic Commando noterar jag små sköna referenser till det gamla originalet som ändå visar att det här faktiskt är en uppföljare och inte ett spel i en helt ny serie. Förutom att flera klassiska melodislingor finns invävda i spelets musik finns även mindre detaljer som att en besegrad fiende tappar ammunition som ser exakt ut som de bonusar man kunde hitta i det 20 år gamla originalet till NES.

På det sättet känns det verkligen som att jag spelar Bionic Commando, trots steget från ett 8-bitarsspel med en runt 40 pixlar hög huvudperson till ett modernt supersnyggt actionäventyr med en superdetaljerad polygonuppbyggd Nathan Spencer.

Att göra jättelika hopp på över hundra meter, bara för att sedan haka fast armen i marken och blixtsnabbt avbryta en uppåtgående rörelse genom att störta ned mot marken är precis så häftigt som det låter. Banorna är varierade och vid mitt Grin-besök fick jag bland annat testa att svinga mig fram längs en havererad bro med vatten under. Faller man ned i vattnet går det ganska enkelt att komma upp igen, men simma kan inte Nathan som en följd av att hans arm väger så mycket.

Jag fick även chansen att spela i ett lummigare område med raviner som återgav lite av känslan från grottorna i originalet. Tät vegetation med bamseträd som gjorda för lite teleskoparmande fick mig att svinga omkring och beundra de vackra omgivningarna. Det var inte förrän tre stycken robotliknande fiender dök upp som jag bryskt tvingades avbryta min nostalgiska euforitripp för lite hederligt stridande.

Dessa tre bestar hade en ömtålig punkt på ryggen, vilken de inte gärna visade upp. Att ta sig runt dem var en rejäl utmaning och det hela slutade med att jag istället besegrade dem med välplacerade granater och slungade objekt som trädstammar och stenblock. Striden visar ändå hur flexibelt Bionic Commando är och hur man inte är begränsad till en liten yta som annars är brukligt i actionspel. Istället svingar man omkring för att komma undan fienden, hoppar till andra avsatser, roterar runt dem och gör helt vansinniga manövrer för att få bästa möjliga vinkel på dem. Allt som allt kan en vanlig enkel strid utspela sig på ett område av flera hundra meter, vilket känns väldigt mäktigt.

Ännu återstår en hel del finputsning för Grin på Bionic Commado och det finns flera ännu obesvarade frågor som Grin inte kan tala om som ett eventuellt multiplayer-stöd och om Adolf Hitler (som var med i originalet som slutboss) kommer att finnas med även i detta nya spel. Men av vad vi fått se av Bionic Commando är Grin på helt rätt väg och det mesta talar för ett actionspel som gör den 20 år gamla NES-klassikern rättvisa.

Bered dig på ett annorlunda actionäventyr i skyhögt tempo och med den kanske absolut bästa spelmusik som går att finna, för sent i höst är Bionic Commando tillbaka igen, med full kraft!