Tredje världskriget är här!

Hur kunde det bli så fel? Hur kunde strävan efter fred förvandlas till ett tredje världskrig? När Europa och Förenta Staterna lanserade sin missilsköld år 2014 firades det som slutet för alla krig. Scenariot som målas upp i Ubisoft Shanghais kommande strategispel End War är långtifrån någon otänkbar framtid.

Hotet från strategiska kärnvapen var undanröjt och de gamla atombomberna blev värdelösa. Utanför den skyddande skölden satt den ryska björnen och muttrade. Några år senare stod det klart att världens oljebolag överskattat mängden outnyttjade oljereserver och världens finansiella marknader hamnade i kaos. Den enda som satt nöjt på sin kant var Ryssland med sina enorma naturresurser och tack vare oljepengarna man nu drog in kunde man bygga upp en ny högteknologisk armé.

USA å sin sida planerade att skicka upp en militär rymdstation komplett med marinsoldater som kunde landa varsomhelst på vårt klot inom 90 minuter från dess att de fått ordern. Läget var spänt, krutet snustorrt och en terroristattack mot uppskjutningen av den sista komponenten till den amerikanska rymdstationen var gnistan som fick världen att återigen stå i lågor. Det är upptakten till det tredje världskriget i Tom Clancys och Ubisofts tappning.

Ubisoft Shanghai är mest kända för sitt arbete med Splinter Cell-serien. Det andra spelet med undertiteln Pandora Tomorrow gjordes här liksom Xbox 360-versionen av Splinter Cell: Double Agent. Men End War är något helt annat. För första gången har Shanghai-studion skapat en egen spelserie från grunden och det är ett spel som utmanar mycket av det vi trodde oss veta om strategispel.

Den första stora förändringen är att man valt att utveckla spelet till Playstation 3 och Xbox 360 och inte till PC som varit normen för realtidsstrategispel. Med detta följer en rad andra nymodigheter. Kameran som allt som oftast placerats högt ovanför slagfältet sitter nu fäst strax ovanför valfri enhet. Du ser vad en riktig general skulle se och terrängens skiftningar har samma effekt på dina val som de skulle ha i verkligheten.

Nästa stora förändring har med spelkontrollen att göra. När man inte har mus och tangentbord att tillgå är det svårt att göra ett traditionellt realtidsstrategispel användarvänligt. En handkontroll har helt enkelt inte samma förutsättningar att tillåta snabbt panorerande över kartan och antalet snabbkommandon som ett tangentbord tillåter överskrider vida antalet knappar på handkontrollen.

Ubisoft hade en genialisk lösning på problemet som dock i sin tur innebar än fler förändringar. Allt du gör i spelet kan du styra med rösten. Det fungerar helt enkelt så att du håller in den högra avtryckaren, ropar enhetens nummer, vad de ska göra och var de göra det. Ett exempel kan vara "Unit 3 move to crosshair".

Det betyder att angiven enhet ska röra sig till den plats du just då tittar på med siktet. Det går också fint att ropa "Unit 2 attack enemy 4" och även när du kallar på förstärkningar, söker skydd, intar installationer, stormar hus är allt lika enkelt. Men enkelheten och tillgängligheten ställer också höga krav på den artificiella intelligensen. Varje enhet måste bete sig på rätt sätt och till viss del agera självständigt från användaren. Annars skulle det bli alldeles för många små detaljer att gorma om.

- Det är en hårfin avvägning mellan att skapa bra artificiell intelligens utan att det blir ett självspelande piano, säger Michael de Plater, som anslöt till Ubisoft Shanghai från The Creative Assembly (Rome: Total War) för att leda arbetet med End War.

Influenserna från Total War är tydliga i End War. Även om det är färre soldater på skärmen så känner man igen lite av gränssnittet och hur man exempelvis kan få enheterna att rusa snabbare. Systemet för moral är också något som påminner om Total War-spelen. Utsätter du sina soldater för ogynnsamma situationer kommer de tappa lusten att strida och går det för långt lägger de benen på ryggen. Men End War har inte bara tagit influenser från strategigenren.

- Jag vill gärna likna det vi gör med End War och strategigenren till det som Bioware gjorde med Knights of the Old Republic och rollspelen, säger de Plater. De flyttade perspektivet och gjorde det mer tillgängligt.

Men likheter och liknelser i all ära. Det handlar ju trots allt om hur det hela fungerar i praktiken och efter en handfull End War-matcher kan jag meddela att Ubisoft har något riktigt spännande på gång. Först och främst fungerar röstkontrollen utmärkt och efter några trevande inledande minuter blir det helt naturligt. Jag är så inne i spelandet att det är först efteråt jag inser att jag inte en enda gång plockade fram översiktskartan över slagfältet där man kan se synliga fiendeenheter och de satellitstationer som ska intas.

Satellitstationerna måste förresten förklaras. I End War går slagen ut på att kontrollera en majoritet av dessa som finns på kartan. När en av spelarna gör detta inleds spelets slutfas (lämpligt nog kallad End War) då de lite kraftfullare vapnen blir tillgängliga. Det handlar om ryssarnas taktiska kärnvapen, bombräder, mikrovågsvapen och liknande hemskheter. Till skillnad från de flesta andra realtidsstrategispel där slutfasen av en match lätt blir en transportssträcka så är det nu som den verkliga striden tar sin början. Nu tickar tiden ned och kontrollerar du flest stationer när det är slut står du som vinnare. Om den andre inte hinner ta kol på alla dina enheter innan dess så klart.

Något som också skiljer End War från många andra strategispel är hur man valt att göra massiv onlinekampanj där tusentals spelare deltar i striderna som avgör hur frontlinjen flyttas till nästa dag. Även för den ensamme spelaren bjuder End War på en öppen kampanj där du väljer nästa strid själv och frontlinjen flyttas efter hur din och andra simultana strider förlöpt. På multiplayersidan finns det vissa likheter med svenska Massive Entertainments World in Conflict då mycket fokus lagts på samarbete.

- Istället för att fylla kartan med tusentals soldater så delar vi upp enheterna mellan spelarna som därmed måste specialisera sig och samarbeta, säger de Plater. Tänk dig hur det fungerar i ett sportspel, så har vi tänkt när det gäller multiplayer i End War.

Upp till tolv spelare kommer att kunna spela mot och med varandra i End War och i stort sett alla 25 kartor kommer att finnas tillgängliga de båda huvudsakliga spellägena. Det är ingen jätteskillnad mellan dem, men i conquest börjar man med några få enheter och sedan kan man kalla in förstärkningar genom att erövra satellitstationer. Det finns ett mer stridsfokuserat spelläge där man startar med en full armé och sedan kommer det finnas belägringsscenarion för stadskartorna.

När jag besökte Ubisofts myllrande Shanghai-studio fick jag testa på två banor. Dels New York-banan som utspelar sig på en flytande armébas och dels den mer öppna terrängen på La Mancha-banan. Den förstnämnda banan har fem satellitstationer, två nära vardera spelare och en i mitten. Ett klassiskt upplägg där risken att rusha mot mittpunkten måste vägas mot fördelen. Nybörjare som både jag och min motståndare är så avgörs striden där, när en av oss intagit stationen, men när jag pratar med de Plater förklarar han att End War snarare gynnar den defensive och taktiske spelaren i längden.

La Mancha är helt annorlunda till sitt upplägg. Den är visserligen kuperad, men ökenlandskapet bjuder på få gömställen för infanteristerna till skillnad från New York. Det finns sex satellitstationer och striden blir därför mer långvarig. Jag använder många helikoptrar för att besegra min motståndares pansarvagnar och fokuserar på att försöka slå ut min mobila kommandcentral. Vi lyckas bägge två men slutligen blir det jag som tar flest satellitstationer och vinner striden, mycket tack vare ett gäng bombräder i End War-fasen.

End War känns på förhand som ett spel som kan skaka om våra förutfattade meningar om hur ett strategispel ska vara och i en genre som inte utvecklats så mycket de senaste åren.