En viss nonchalans

När ett eller flera spel säljer som smör i en viss genren, är det såklart oundvikligt att andra utvecklare hänger på och försöker dra nytta av speltypens popularitet. Det gäller allt. Och det ifrågasätter jag aldrig.

Däremot skulle jag bra gärna vilja veta varför vissa spelutvecklare är så nonchalanta mot vissa genrer och lite ignorant tror att speltypens giganter är enkla att bara kopiera eller till och med överträffa. Det händer hela tiden och oftare än någon annanstans när det gäller actionspel sett ur förstapersons-perspektiv (first person shooter).

Nu kanske någon skulle hävda att man inte kan kräva att man ska nå den sinnessjukt höga standard som satts av spel som Halo och Half-Life, och att utvecklarna faktiskt gör så gott de kan. Men jag tror tyvärr inte att det alls är vad det handlar om. Jag misstänker istället att det handlar om ren nonchalans för vad andra åstadkommer och en tro på att om man bara har en förstapersonsvy och ett vapen så är spelet jämförbart med genrens storheter.

Ta Pariah som släpptes härom året som ett skräckexempel. Utvecklarna Digital Extremes granskade Halo-spelen och kom fram till att allt som behövdes var stora utomhusmiljöer, ett flertal körbara fordon och märklig sci-fi-romantik. Klart! Eller? Nej, inte alls.

De hade i själva verket inte fattat någonting. De glömde att lägga ned rejält med tanke bakom banorna, de glömde att utveckla ett balanserat speltempo innehållande nyttiga mängder variation, de glömde bort att verkligen finslipa spelkontrollen och att utveckla en trovärdig artificiell intelligens hos fienden. De hade i själva verket missat allt annat än möjligtvis det visuella och slafsade istället ihop en ytterst blek Halo-kopia som de sedan försökte sälja med marknadssnack som: "Vi har blandat Halo med Unreal, resultatet är ett grymt underhållande spel".

Ett annat klockrent exempel är Playstation 3-exklusiva Resistance: Fall of Man. Teamet bakom Ratchet & Clank-spelen utannonserade att de hade blandat Half-Life 2 med Call of Duty och en hel spelvärld började ivrigt att slicka sig om munnen.

Men även Resistance blev en spelmässig flopp som inte alls nådde samma höjder som varken Infinity Wards krigsspel eller allra helst Valves mästerverk. Resistance innehöll superdumma fiender, tråkigt stel spelkontroll, rutten bandesign och krystade fordonsekvenser. Insomniac nådde knappt halvvägs, ändå lät det som att de trodde på sig själva när de snackade om hur de utvecklat genren med sin fantasirikedom.

Den här genren är idag oerhört tuff rent konkurrensmässigt. Det krävs mycket för att slå sig fram och utvecklare som tror att det räcker med ett par vapen, ett opersonligt och svårstyrt fordon samt några trista korridorer fyllda med dumma fiender måste vakna upp och inse att det är år 2007 nu, inte 1997.