Vår vän Amiga

Med sina 7,14 megahertz i processorn och 512 kilobyte internminne var den en fullfjädrad dator, men tack vare specialiserade chip för grafik- och ljudhantering (Denise, Fat Agnus samt Paula) blev den också en speldator att räkna med.

Men historien börjar inte där. Ursprungligen hette datorn Lorraine och utvecklades av ett litet företag vid namn Amiga. I samband med den stora konsolkraschen i mitten av åttiotalet lades projektet ner och köptes av Commodore. De slutförde konstruktionen och släppte Amiga 1000. Även om mycket av tekniken var färdig redan då, 1985, behövdes en omdesign och ett rejält sänkt pris för att locka köparna.

Jämfört med samtida Atari ST, Commodore 64 och NES var Amiga 500 tekniskt överlägsen och hade ett bekvämt lagringsformat - disketter på 880 kilobyte (det hade även ST:n, men den saknade Amigans grafiska kapacitet). Det gjorde att speltillverkarna flockades till maskinen. Från början handlade det mest om konverteringar från andra format, men när spelen började utnyttja Amigans särskilda fördelar blev det uppenbart vilken potential den hade. Amigan kunde visa 32 färger från en palett på 4096, i högupplösning om så behövdes. Den var också som gjord för parallax, det vill säga flera lager av grafik. Detta gav spel som Shadow of the Beast och Shadow Fighter (spelen är inte relaterade) lite extra glans och tredimensionell känsla.

Det släpptes aldrig någon officiell joystick eller handkontroll, men det spelade ingen roll. Suncoms TAC-2 var (och är) förmodligen den mest stryktåliga, precisa och helt enkelt läckra joystick som skapats. Mången gammal Amiga-ägare får tårar i ögonen av blotta minnet.

Åttiotalets motsvarighet till EA Sports hette Epyx. På den tiden handlade sportspelen om uthållighet - bokstavligen. World Games, Winter Games och California Games innehöll ett flertal grenar med friidrott, vintersport respektive extremsport som tema. Många grenar gick helt enkelt ut på att skaka joysticken fram och tillbaka. Det blev en fråga om att hitta rätt teknik för att misshandla den stackars TAC-2:an så mycket som möjligt.

En föregångare i branschen var Cinemaware. Med Defender of the Crown skapade de ett stort, varierat och filmiskt strategispel med inslag av action. I rollen som en anglosaxisk krigare kämpade du mot normander, besökte tornerspel och räddade väna möer ur fiendeborgar. Den uppföljare som släpptes nyligen kommer inte i närheten av originalets charm. En annan filmisk titel är Wings, där du flyger första världskrigsplan både i förstaperson i 3D och snett ovanifrån på bombräder.

1988 fick Amigan två riktiga höjdare, Interplays Battle Chess och System 3:s International Karate, även känt som IK+. Battle Chess gjorde schackpjäserna levande med otroligt detaljerade animationer, medan IK+ var ett tidigt fightingspel med stämningsfull musik och massor av karateaction.

Den första av de riktigt stora och dedikerade Amiga-utvecklarna var Bitmap Brothers. Med shoot'em upet Xenon och grunden för alla våldsamma framtidssporter Speedball, och deras respektive uppföljare, introducerade de en alldeles särskild grafisk design med glansig metall som främsta kännetecken. Gods var ett plattformsspel med pussel och äventyrsinslag, och en introsång som inte gick av för hackor. Chaos Engine var ett steampunk-skjutaspel för två spelare, även det med riktigt läcker design.

Franska Delphine Software satsade på äventyr och gjorde det med den äran. Future Wars var bara försmaken. Another World använde polygoner på ett nyskapande sätt och skapade grafik som faktiskt håller än idag. Efter ett misslyckat experiment hamnar Lester Knight i en annan värld, där han måste kämpa tillsammans med en frigiven slav för att överleva. Om det är något spel från Amiga-tiden som alla borde testa, så är det Another World. Det finns en konsolkonverteringar, men de är inte riktigt lika snabba och smidiga. Lite snyggare och mer tillgängligt, men inte lika stilrent, är Flashback. Det har ett liknande upplägg, men är mer inrutat och lättare att styra. Bägge spelen kräver tålamod då ond bråd död lurar överallt.

Fransmännen var riktigt duktiga på Amigan. Ett av Infogrames första spel var North & South, ett strategispel med humor. Striderna sker i realtid med tre sorters enheter - artilleri, kavalleri och infanteri. Det gällde att styra alla tre samtidigt för att överlista motståndaren. Ett annat lättsamt strategispel var Nuclear War från New World Computing. Som en av världens ledare bygger du så många atombomber du kan och slänger dem sedan på den du ogillar mest. Flest atomdödade miljoner förlorar. En lysande parodi på det kalla kriget och ett hysteriskt roligt spel.

Om Epyx var Amigans svar på EA Sports, så var Ocean motsvarigheten till EA Games, Titus eller Atari. Nästan varenda storfilm (Batman, Addams Family, Darkman, Hook, Lethal Weapon och Robocop med flera) fick ett halvtaskigt plattformsspel enligt standardmall 1A. Det var bara undantag som plattformsäventyret Elf och Beach Volley, samt det faktum att de ägde rättigheterna till Taitos Bubble Bobble, New Zeeland Story och Rainbow Islands, som gjorde Oceans existens berättigad.

Psygnosis var däremot en sann tillgång för Amigan. Som utgivare för Reflections och DMA Design, bland andra, visade sig silverugglan mot svart bakgrund betyda kvalitet, åtminstone när det gällde grafiska uppvisningar. Shadow of the Beast-spelen utnyttjade som sagt Amigans kapacitet till max. Lemmings släpptes först till Amigan, och tillsammans med uppföljaren är det förmodligen mitt mest spelade Amiga-spel. Killing Game Show, där du sprang omkring i en tungt beväpnad robot för att undkomma den alltjämt stigande dödliga sörjan som hotade underifrån, hade ett förrenderat intro (!) och ösig musik. Och så får vi inte glömma Agony, världens enda shoot'em up där du spelar en uggla. Den extremt pampiga musiken och animationen på både uggla och bakgrunder dolde det faktum att fienderna var ganska stela och tråkiga.

Minst lika viktiga, och kanske ännu bättre överlag, var Core Design. Deras designfilosofi låg mer mot tecknad grafik. Rick Dangerous äventyr har fått mången TAC-2 att krossas mot golvet - den lilla Indiana-kopian dog hela tiden. Men kul var det. Heimdall var ett rollspel med vikingatema, fast det jag minns mest är de tre inledande minispelen med otrolig grafik. Chuck Rock handlade om den fete soffpotatisen Chuck som måste rädda sin stenåldersbrud Ophelia. Massor av humor och ett oöverträffat rockigt tema (framfört av spelets huvudpersoner på titelskärmen) gjorde det till en upplevelse. Listan fortsätter med Premiere, ett plattformsspel med filmtema och Cores sedvanliga tecknarstil. Ett av de sista spelen från Core innan de började göra Tomb Raider och annan dynga var Bubba 'n' Stix, ett pusselspel i plattform-form. Humor och tecknad grafik, och lika bra som dess föregångare.

Även om jag personligen aldrig riktigt uppskattade Gremlin, förtjänar de ett omnämnande. Tillsammans med Magnetic Fields låg de nämligen bakom bilserierna Lotus Turbo och Super Cars. Lotus Turbo var Outrun-inspirerad racing medan Super Cars sågs uppifrån och innehöll en massa vapen. Gremlin försökte också lansera sin ninjamyra Zool tillsammans med godisklubborna Chuba Chups, men det gick inte riktigt. För sladdrigt och smaklöst, ungefär som själva godiset alltså.

Hänger ni fortfarande med? Det är fortfarande mycket kvar, vi har ju drygt åtta års spelhistoria att ta oss igenom! Ta en bensträckare så fortsätter vi sen.

Två Amiga-spel från 1991 som de flesta minns, av helt olika anledningar, är Turrican II och Moonstone. Det första släpptes av Rainbow Arts och utvecklades av Factor 5, nu mest kända som Lucasarts Gamecube-team. Idén var lite Mega Man, lite Metroid, lite Alien och så den fetaste speltechnon någonsin, tack vare legenden Chris Hülsbeck. Musiken är helt klart anledningen att spela detta spel. Moonstone släpptes 1991 och blev genast ökänt för sitt totala övervåld. Men vadå, ska man hugga sönder drakar och demoner, tomtar och troll, då kommer det att blöda. Mycket.

1991 släpptes även Alien Breed, som blev startskottet för Team 17s storhetstid. Stora delar av teamet var faktiskt svenskar, med Andreas Tadic i spetsen. Alien Breed var ett modernt Gauntlet, eller lite som Baldur's Gate: Dark Alliance för er nykomlingar. Sedan rullade det på, med klassiska shoot'em upet Project X, fightingspelet Body Blows och gulliga och hypersnabba Superfrog (med ett långt tecknat intro).

Sensible Software var ett galet gäng som egentligen bara fick två riktiga hits. Sensible Soccer var det mest spelbara fotbollspelet någonsin, trots att det helt saknade fotbollskänsla. Kanske just därför. Cannon Fodder började med sången "War has never been so much fun" och var ett realtidsstrategispel med humor och action.

Eye of the Beholder, de tunga PC-rollspelsserien, hade aldrig riktigt funkat till Amiga. Det ville Raven Software (numera kända för Soldier of Fortune och Heretic) göra något åt. 1992 släpptes Black Crypt, ett exklusivt Amiga-rollspel i samma stil, och mer grafik som klådde det mesta.

Många av de stora PC-äventyren släpptes också till Amiga. Sierras Leisure Suit Larry, Police Quest och Space Quest, samt Lucasfilm Games Loom, Monkey Island och Zak McKracken var alla bra spel(serier), men ofta ganska sega med massor av diskettbyten. Adventuresofts Simon the Sorcerer var visserligen också rätt bökigt med nio disketter att jonglera, men den fantastiska humorn, den mysiga grafiken och det faktum att man ofta kunde gå flera skärmar utan att behöva byta diskett tre gånger gjorde det snäppet bättre än motståndet.

Så har turen kommit till Digital Illusions. 1992 satt Andreas Axelsson och Markus Nyström och kodade klart Pinball Dreams, ett flipperspel som överträffade allt annat i genren. Det var helt enkelt som att ha ett eget flipperbord hemma i Amigan. Efter ännu bättre uppföljaren Pinball Fantasies var det lugna gatan för DI, som satsade på två stortitlar på samma gång. Pinball Illusions var ännu mer flipper (och ÄNNU bättre) men Benefactor var ett charmigt pusseläventyr där du styr en minimal men otroligt animerad hjälte (Ben E. Factor) för att rädda små kryp. Hela presentationen av spelet var perfekt och det visade sig vara ett av de sista riktigt stora spelen till maskinen.

David Braben skapade 1985 rymdäventyret Elite (till Amiga 198, kanske spelvärldens största klassiker efter Super Mario Bros och Pong. Efter fem ensamma utvecklingsår kunde han äntligen presentera uppföljaren Frontier: Elite 2 1993. Denna Peter Jacksonska prestation har gett David Braben en plats bland spelvärldens stora. På en enda ynka 3,5-tumsdiskett rymdes hela rymden. Bokstavligen. Ändå fanns hundratals bebodda, detaljerade stjärnsystem där du kunde handla, kriga, spana och allmänt leva som en rymdkapten trehundra år in i framtiden.

Två andra tunga titlar som även släpptes på PC 1993 är Syndicate och The Settlers. Syndicate var gruppbaserad taktisk action sett uppifrån, där du styrde fyra cyborger i en nergången värld. Tyska The Settlers var betydligt mer lättsamt. Där byggde du upp en medeltida by komplett med slott, bagerier, sågverk och skogsvaktare, och skickade sedan dina trupper för att kriga med närliggande folk. Den största behållningen med spelet var det faktum att två spelare kunde spela mot varandra på delad skärm, och att man kunde se hur logistiken fungerade med varor som bars runt på vägarna.

Nu är vi framme vid 1994. När de stora utvecklarna började se sig efter nya möjligheter (de flesta hade länge utvecklat även till SNES eller Mega Drive, och många planerade nu inför Playstation) var det upp till två svenskar att skapa 1994 års bästa Amiga-spel. Gravity Force 2, baserat på ett oansenligt spel av Kingsoft, byggdes av Barf och Mad Lamer. Dessa herrar gjorde ett tvåspelarspel (det gick inte att spela på annat sätt) som tog grunderna från Asteroids, lade till gravitation och massor av olika vapen, samt förstörbara banor, och paketerade det hela med tonvis av ren kärlek.

Fast vid det här laget hade Amiga många problem. Amiga 500 hade efterträtts, men aldrig riktigt ersatts, av nyare modeller som Amiga 600 och Amiga 1200. Commodore gick i konkurs och sålde till slut märket till Escom som aldrig gjorde något vettigt av det. Även om spel som Brian the Lion och Mr Nutz (för övrigt rätt taskiga spel bägge två) visade att Amigan med rätt kodning kunde återskapa alla häftiga Mode 7-effekter som SNES hade inbyggda, var hårdvaran trots allt föråldrad.

Även om Amigan lever kvar idag i många former (som den toppmoderna PowerPC-baserade Amiga One), är det inte fel att säga att den egentligen dog med Commodore i april 1994, åtminstone som spelmaskinen Amiga 500. Men alla dess höjdarspel, långt fler än jag ens har kunnat nämna här, ger den en välförtjänt plats i spelmaskinernas hall of fame.

Fick du aldrig uppleva Amiga på den gamla goda tiden? Via Amiga Forever kan du köpa en officiell licens för att kunna köra emulatorer såsom WinUAE utan att vara olaglig. Många spelutvecklare har gett bort sina spel gratis på sina respektive hemsidor, två exempel är Wings och Defender of the Crown som finns att hitta hos Cinemaware. Andra spel, som Gravity Force 2, Syndicate, Black Crypt går att hitta på AMI Sector One. Än är det inte för sent!