Svenska
Gamereactor
artiklar

De roligaste spelögonblicken

Vilka spelögonblick genom historien har fått oss att skratta allra, allra mest? Här kommer en lista över våra personliga favoriter...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
De roligaste spelögonblicken
Henric skrattade helt hysteriskt mycket åt Heavy Rain, som inte alls var menat som ett "roligt" spel.

Henric Pettersson:
Heavy Rain
För vissa kanske Heavy Rain var ett dystert, rörande spel. För andra var det däremot en uppvisning i omedveten men ack så underbar humor. Jag var sen till festen och spelade aldrig spelet förrän det släpptes till Playstation 4 och jag skulle definitivt säga att det var värt väntan. Jag har nämligen aldrig skrattat så mycket till ett spel. Hela segmentet när man jagar en man på marknaden och råkar misslyckas är så brutalt roligt att det är omöjligt att hålla sig från skratt. Eller när man går runt som Ethan och konstant ropar på Jason. Det är så uselt gjort att det blir guld. Precis som i fallet The Room. Herregud, jag tror jag måste spela om Heavy Rain igen för att misslyckas med alla QTE-moment och skratta mig till döds. Törs man hoppas på att David Cage medvetet sabbar kommande Star Wars Eclipse och levererar det roligaste Star Wars-upplevelsen? Jag håller tummarna.

Måns Lindman:
The Witcher 3: Wild Hunt
Jag är en enkel man. Om någon ber mig att leta efter försvunna testiklar i en av tidernas bästa DLC-paket, i ett av tidernas bästa spel, i tidernas bästa sidouppdrag med ett så briljant namn som "Goodness, Gratious, Great Balls of Granite!" så är jag där. Jag är laddad och jag är klar. Jag är game och jag är "on like fucking Donkey Kong". Jag menar, hur kan jag inte? Här går jag omkring med mitt enorma ego, monsterjägare till yrket. Den bästa inom min profession. Geralt of Rivia. The White Wolf. The Butcher of Blaviken. Namn som har färdats genom landet i århundraden och fått varenda lymmel att skaka i stövelskaften. Jag har dräpt drakar, kört Aerondight rätt igenom enorma bestar och slitit huvuden av vattenhaggor. Jag har letat upp seriemördare och förrädare och låtit dem smaka mitt stål. Jag har krossat både hjärtan och benknotor på min färd men nu väntar mitt kanske viktigaste uppdrag någonsin. Att hitta Reginald d'Aubrys stulna pungkulor. En utredning som leder till både ekivok erotik och en av de mest dråpliga dialoger jag fått nöjet att uppleva i ett spel. Att den gamle mannen med erektil dysfunktion som ligger runt med flertalet unga damer heter Hugh och är en klar parodi på den numera framlidne Playboy-grundaren gör förstås det hela ännu mer briljant.

Niclas Wallin:
Crash: Twinsanity
Ja, jag har väl rätt barnslig humor antar jag men så får det vara. Att tvinga ärkefienderna Crash och Dr Cortex att samarbeta blev väldigt lyckat och många oerhört komiska situationer uppstod förstås. Den som framkallat mest skratt är när Dr Cortex står vid en avsats och funderar på hur de ska ta sig vidare. Nedan väntar en lång snöig backe och annat livsfarligt. Cortex står då och beklagar sig samt vickar omedvetet på sin nätta lilla rumpa och Crash som knappast tillhör begåvningsreserven får då en snilleblixt. Han smyger fram och ger Cortex en välriktad spark därbak och använder honom därefter som snowboard. Såklart. Här hade ju utvecklarna kunnat nöja sig med att rätt och slätt bara låta oss köra nerför backen men man slängde även med ett antal komiska detaljer så som Cortex panikslagna skrik och ansiktsuttryck när Crash railar honom och sannolikt gjorde den gode doktorn steril. Som om det inte vore nog så åker även duon in på den suspekta klubben Moulin Cortex varpå Cortex utbrister saker som "Ladies" "Are those real?" och slutligen "Mother?!". Då brister det helt för mig, jag vet inte vem som tyckte att det var en bra idé att lägga en strippklubb mitt i en skidbacke i ett barnvänligt spel, men jag kan inte annat än tacka honom/henne för det genidraget. Twinsanity har sina problem som spel på många håll men komiken är stundtals oerhört vågad och ljuvlig. Tveksamt om dem skulle komma undan med det idag.

Detta är en annons:

Marie Liljegren:
Saints Row: The Third
Jag har aldrig utgett mig för att vara en kvinna som äger värdighet, klass, förfining, elegans eller någon som helst gnutta av grace. Nej, jag kan inte liknas ett fylligt glas årgångsvin det minsta som doftar av jord och fruktighet utan är mer som ett hemmabryggt öl, ni vet så där grumligt och dassigt och som inte riktigt smakar som det ska. Nä, jag skrattar högt och okvinnligt utan att hålla för munnen åt sådant som får de flesta kvinnor att rynka på näsan åt och bli flammande röda om kinderna av skam eller genans. Spelserien Saints Row är då något som passat mig, Majsan som handen i handsken. Ett spel som egentligen är en endaste stor lekplats för någon med sjuk humor och snuskig fantasi. Jag fullkomligt älskade första och andra delen av serien och när tredje och efterlängtade delen damp ner fylldes jag av en känsla av besvikelse efter bara knappt en timme in i spelet. Mycket av irritationen gick ut på att vapnen plötsligt hade ungefär lika mycket effekt som ett ärtrör.

Mina vanliga headshots stoppade inte fienderna i svarta kostymer det minsta och frustrationen fylldes till max, och när jag Majsan blir frustrerad brukar det sluta med att spelet stängs av och förkastas till hyllan för den eviga sista vilan. Men sen plötsligt fanns den där när jag mest av allt behövde en vän, en meter och lila i färgen, gick under namnet The Penetrator och förvandlade min ilskna frustration till timmar av rent asgarv. Och för en bråkdel av vad en kulspruta kostade, vilken deal! För vem hade kunnat tro att Horny Henrys släkting skulle kunna vara det mest dödliga av vapen som staden Steelport hade skådat, och för bara 500 dollar? Så vad är då The Penetrator för vapen kanske du så ovetande sitter och funderar på? Ett avsågat hagelgevär? En lättvikts AK5:a? En lättburen granatkastare?

Nej, nej, det hade varit för elegant och sobert. Jag Majsan spenderade all min vakna tid med att klubba ihjäl mina fiender med en meter lång glansig lila dildo och jag skulle vilja se den man/kvinna som kunde göra detsamma med en seriös min och att inte bubbla av skratt. Tror inte ens pokerfacet Dan Eliasson som havererade både polisväsendet och försäkringskassan hade lyckats att inte dra på smilbanden med The Penetrator i näven. Och det var ju inte det att jag klubbade en och annan fiende i spelet, utan jag gick hela vägen och tog det till sin spets, no pun intended. Jag la alla andra vapen på hyllan och satsade allt på min lila dödliga fara. Nu snackar vi trettio timmar av ihärdigt dildo-bånkande genom absolut hela spelet. Det sista mina offer fick känna var doften av latex och gummi när de tog sina sista andetag och jag tror nog jag kan säga att de dog lyckliga att de fick smaka på något stort åtminstone en gång i sina meningslösa NPC-liv.

Att min karaktär utförde alla dessa illdåd i bara mässingen med en pixlad fläck över de mest intima delarna iklädd endast ett par stora gula gummistövlar gjorde inte det hela desto mindre roligt. Inte heller att hennes nakna kropp väckte en sådan ilska bland alla NPC:er som ständigt gick till oprovocerad attack gjorde det hela mindre kul. Måste varit den Amerikanska prydheten som var inprogrammerad i smyg för att piska bort den Europeiska lättjan till nakenhet som är vida känd. Men det var inte bara stackars bifigurer som fick smaka på en meter gummi, utan vi snackar bilar, bussar och till och med en och annan helikopter för min dildobånkning hade inga gränser. När jag såg eftertexterna rulla förbi hade jag ont i mellangärdet efter alla asgarv och ansiktet var randigt av mascara som runnit av alla tårar som sprutat av skratt. För jag sa ju som det var innan, det krävs inte mycket för att få mig att skratta. Det räcker med en naken rumpa, septertanksterror eller en meterlång dildo. En fis eller två. Jag stannade liksom i kiss och bajsåldern, jag kom aldrig vidare. Och kanske är det därför jag har så mycket roligare än alla andra?

Detta är en annons:

Olof Westerberg:
A Way Out
Jag är väl en av två (där den andre är min vän Karl Fredrik) i hela världen som anser att A Way Out är ett roligare spel än Hazelights hyllade It Takes Two. Inte objektivt bättre, alltså, men roligare. Inte minst på grund av det tveksamma faktumet att minispelen i förstnämnda både var dummare, mindre genomtänkta och buggigare. Jag minns främst minispelet där Leo och Vincent ska bryta arm med varandra; en egentligen helt fantasilös knapptryckartävling där man bara ska vara snabbast. Problemet var att spelet inte registrerade knapptrycken ordentligt, så medan Karl Fredrik pumpade det snabbaste han kunde på X-knappen så märkte jag snart att det gick att slå av på tempot utan att det inverkade på Leos och Vincents kamp. Jag vände ryggen till för att Karl Fredrik inte skulle se mitt trick, och när jag räknat till tre minuters konstant strid vände jag mig åter mot min vän. Han var rödrosa och svullen som en gris i ansiktet och blöt av svett. Jag skrek av skratt och väntade tills han inte orkade längre, då startade jag om minispelet och visade honom hur meningslöst hans idoga tryckande var. Jäkla skitspel, sade han på Blekingemål, och torkade svetten ur pannan. Aldrig har jag skrattat så mycket åt ett spel.

De roligaste spelögonblicken
Fares co op-äventyr fick Olof att skratta sig kollrig.

Johan Mackegård:
The Elder Scrolls V: Skyrim
Året var 2011. Månaden november och datumet den 11:e. Med en viss Todd Howard i spetsen sågs Bethesda som hetare än någonsin och var i full gång med att marknadsföra sitt nya storspel med den storslagna sifferkombinationen 11.11.11. Skyrim var upphypat bortom alla gränser till den grad att det redan innan releasen betraktades av många (inte minst Todd själv) som ett fullskaligt mästerverk. Främst pratades det om drakarna. Skyrim var fullt av drakar, olika drakar. Isdrakar, elddrakar och magiska drakar. Du var drakfödd och det var drakar överallt. Ja, vad ska man säga. Drakar skapar förväntningar.

När Skyrim faktiskt kom ut och jag fick hem mitt exemplar i posten så infann sig dock en annan känsla än vad jag väntade mig. Efter att ha klarat mig igenom den inledande delen av äventyret släpptes jag till slut fri i den stora världen, redo att ta mig an alla mytomspunna uppdrag och vidunder som Todd hade stoltserat med. Min resa förde mig till en liten by, befolkad av jättar och mammutar. Som den kaxiga krigare jag faktiskt var såg jag omedelbart min chans att briljera med mitt då nästintill oanvända svärd och jag landade ett välplacerat hugg i sidan på den närmsta jätten varpå jag faktiskt även lyckades undvika de missnöjda motattackerna från mina nyblivna fiender. Men så kom den. Träffen. Jag väntade mig förvisso att jättens påk skulle vara av den tyngre sorten men förvånad blev jag ändå när jag i nästa sekund slungades en dryg kilometer rakt upp i luften varpå min omtumlade viking till slut också kraschade rakt ner på den hårda isen. Stendöd. Utan att förstå vad som faktiskt inträffat återvände jag till platsen och testade samma sak igen. En ny träff av påken och jag fann mig än en gång bland molnen. Jag hade upptäckt något fantastiskt!

Skyrims inledande buggfest var så galet underhållande att det tog ett bra tag innan jag faktiskt gick vidare med berättelsen. Kanske var det barnsligt av mig men att bevittna min karaktär gång på gång kastas upp långt över bergens toppar var betydligt roligare än det mesta jag vid den tiden kunde tänkas hitta på i Skyrim. Bättre blev det när jag kom på tanken att lura dit intet ont anande vänner, vakter och banditer som jag gapskrattande fick se på när även de slungades ut i omloppsbana runt planeten. Skyrim var inte vad jag hade väntat mig men tur var väl det för innan jättarnas överstyrka till slut upptäcktes av utvecklarna så fick jag mig en rejäl dos av många timmars oväntad spelhysteri på ett sätt som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Det tackar jag för, Todd.

Patrik Severin:
Portal 2
Om det första spelet i serien var en prototyp så var det andra en fullpoängare. Vi fick återigen besöka testområdena från det första spelet och träffa både nya och äldre karaktärer. Det finns få spel som bjuder på en så genuint bra stämning och roande humor. En del av skämten lyfts upp tack vare grym spelmekanik och produktionsvärden. Glados, Wheatley, vänskapskuberna och maskingevärstornen var ett fåtal av alla karaktärer som bjöd på god underhållning. Bara det att antagonisten trycks in i en potatis och diskuterar meta-filosofiska frågor samtidigt som fåglar försöker äta upp Glados gör det svårt att inte bli underhållen av. Portal 2 bjuder på mängder av roliga ögonblick, därför är det svårt att välja ett. Jag skulle vilja beskriva det som en blandning av manus, karaktärer och en fingertoppskänsla för hur det ska skruvas ihop av Valve, som bidrar till den fantastiska humorn.

Första gången jag fick se hur de där stackars datoriserade maskingevären hade en kung brast jag ut i skratt. Att den karaktären sedan var en del av en orkester med bra musik med resten av vapensystemen gjorde inte saken sämre. Jag spelar om båda spelen regelbundet och fortsätter att slås av hur bra koncept det är. Även humorn håller bra än idag vilket inte alltid är fallet med spel. Jag sitter och hoppas än idag att Valve skapar en trea i Portal-serien som imponerar. Tyvärr kanske det aldrig sker men hoppet är det sista som överger människor sägs det. Jag vill se mer tokiga ögonblick i världen, mer pussel med portal-vapnet och massor med humor. Tiden får visa om Valve börjar räkna till tre. Fram till dess spelar jag om Portal 2 och underhåller mig med en fantastisk upplevelse på nästan alla sätt.

De roligaste spelögonblicken
Flera på redaktionen har massa roliga minnen från humorn i Borderlands 2.

Joakim Sjögren:
Borderlands 2
Jag är långt ifrån den största Borderlands-fantasten, men jag har trots detta lagt ner otroligt många timmar i tvåan från 2012. Mycket av humorn var sedan barnslig till tusen såklart, men för varje dåligt skämt om rump-hästar och döda farmödrar så fanns det faktiskt ett och ett annat guldkorn att finna. Min favoritögonblick kommer dock inte från huvudspelet i sig - även om Handsome Jack är en grym antagonist - utan det är från DLC-tillägget Sir Hammerlock's Big Game Hunt. I denna expansion jagar man nämligen en ondskefull forskare som häcklar en under resans gång, och efter ett par actionladdade timmar med att skjuta diverse otyg står man slutligen framför labb-dörrarna som skiljer en från Dr. Nakayama. Ett av forskarens galna experiment, ett kolossalt monster, får till en början agera förrätt och när även denna monstrositet har fallit så tittar till slut den sluga vetenskapsmannen fram från sitt gömställe. Herr Nakayama befinner sig högt uppe på en plattform när han börjar skandera om hur han kommer besegra en, men mitt i talet om ens stundande nederlag råkar han - till ljudet av mina frustande näsborrar - snava till och faller handlöst nerför en trappa. För varje trappsteg som DLC-paketets sista boss träffar försvinner sedan en anseende mängd hälsopoäng och när hans kropp slutligen har nått det sista trappsteget är hälsomätaren tom och ens triumf är ett faktum. Eftertexterna börjar rulla kort därefter, och vad som på förhand målades upp som potentiell holmgång slutande antiklimatisk i ett simplistiskt slapstick-skämt som träffade precis rätt. Ypperlig humor precis i min smak.

Petter Hegevall:
Saint's Row 2
Det finns såklart gott om riktigt roliga spel. Day of the Tentacle är ett av dem. Grim Fandango och Brütal Legends är två andra som fått mig att skratta rakt ut vid flertalet tillfällen. Det finns dock bara ett enda spel genom alla tider som fått mig att skratta så mycket att jag trillat ur soffan. Jag pratar om den typen av gapskratt som skapar en svidande smärta i både bukmuskulatur, munhåla samt hals. Jag pratar om Saint's Row 2 och min egenskapade karaktär Plommonstopet som gjorde succé i Gamereactor Magazine, med sin kråsblus, tighta kjol, högklackade skor, buskiga mustasch samt moderiktiga plommonhatt. Han hoppade runt i Volitions tramsigt fula gangsterstad, dängde kärringar, pangade ned polishelikoptrar och betedde sig som det största svinet i spelhistorien, och jag minns hur både jag, Mäki samt Micke Sundberg skrattade oss alldeles fördärvade åt det koncentrerade vansinnet som det spelet erbjöd.

Johan Vahlström:
That's You!
Det finns ju så många roliga spel, med roligt manus eller buggar som inte gått att låta bli att skratta åt, men jag har valt att ta det här i en annan riktning. Det är inte ofta jag skrattar rakt ut åt spel utan det kan väl bli några små fnissar här och där. Partyspel däremot är något jag kan skratta ihjäl mig åt. Overcooked var nära att hamna här där vi mest skrattade bort stressen, men det är istället några månader mer spelet That's You! som är kvar i minnet. Känner du inte till spelet går det lättast att beskriva som en typ av frågesport som helt och hållet handlar om de tävlande. Som "Vem är mest trolig att skylla på att hunden åt hemläxan?" eller "Vem skulle använda en rabattkupong på första dejten?" och både mer och mindre jobbiga frågor. Sen röstar man via en app på mobilen. Det blev många goda skratt när alla röstade på en stackare som inte alls förstod vad alla andra snackade om. Men det finns också andra rundor, bland annat en där man ska rita smålöjliga saker och ni som följt Redax Ritar vet att jag inte är jättebra på det. Och sen fanns det ju alltid någon som tyckte det var kul att rita penisar. Det är så klart roligt och oväntat när det dyker upp den första gången, men sen vet man att det alltid kommer fler dasar. På tal om otrevliga bilder dyker det också upp en runda där man ska ta en bild av sig själv där man härmar en bild på skärmen. Vi skrattade tills vi grät. Om du tycker att du blir dålig på bild ska du spela den här rundan och få det bekräftat. Det var många år sedan jag spelade och Playstation 4:an ligger nerpackad. Men nu blev jag väldigt sugen på att dra igång spelet med ett glatt gäng och skratta så tårarna sprutar och magen gör ont.

Jonas Mäki:
Borderlands 2
Memes var fortfarande inte helt etablerat som begrepp och spel var inget som någonsin kändes samtida. Därför var jag fullständigt oförberedd när jag spelade Borderlands 2, som redan hade bjudit på flera härliga skratt, och oförhappandes gick och utforskade Pandora tillsammans med min käre sambo och min kusin. Plötsligt hördes ett släpigt skrattade, varpå Claptrap dök upp i övre högra hörnet, och det slog mig att han skrattade åt "double rainbow" och alltså parodierade det klassiska double rainbow-klippet som var det hetaste man kunde se på internet år 2010. Claptrap-skådespelaren gjorde dessutom imitationen med sådan bravur och stannade i karaktären Claptrap and vi som spelade bara stannade upp och började gapskratta tillsammans - just för att det var så makalöst ovänt. Jag har sett om klippet på Youtube sedan dess (flera gånger, även med Handsome Jack som också kan dyka upp) och även spelat om sekvensen. Det blir såklart aldrig riktigt samma sak som första gången, men gör mig än idag på bra humör. Jag vill även betona att det näst roligaste också är Borderlands 2, nämligen Face McShooty.

Vilket är det roligaste ögonblicket i ett spel genom alla tider, för din del?



Loading next content