Best Ever: Spel (50-41)

(50) Super Smash Bros Ultimate (Nintendo / 2018)
Efter fem tidigare installationer blev det till slut dags att släppa det ultimata crossover-spelet när det kommer till fighting. Nintendo slog på sin största trumma hittills och slängde in samtliga karaktärer från alla tidigare delar av Super Smash Bros-serien i en kompott som inte bör beskrivas med många fler ord än just "ultimat". De nöjde sig dessutom inte med att ha hela ligan samlad utan fläskade vidare med ett stort antal nya slagskämpar, där vissa fanns tillgängliga vid releasen medan andra visades upp under åren som följde ända fram till 2021 då den nyckelbärande protagonisten Sora från Kingdom Hearts fick agera punkt för Super Smash Bros Ultimates stora glansdagar. Än så länge finns det ingen utvecklare i branschen som har kommit i närheten av vad Nintendo har uppnått med Super Smash Bros Ultimate och med blicken på horisonten så kan vi enkelt konstatera att så lär vara fallet under en betydande tid framöver. Att uppleva en verklighet där Mario mosar in ansiktet på både Cloud Strife och Solid Snake i samma spel var något vi betraktade som en omöjlig våt dröm där vi satt och fantiserade fritt på skolgårdarna för så många år sedan. Idag är drömmen sann tack vare Super Smash Bros Ultimate och det är därför vår stora ära att låta denna titel få inleda Gamereactors egen lista på de 50 bästa spelen någonsin.

(49) Divinity: Original Sin 2 (Larian Studios / 2017)
Så många av våra planer som har avbokats eller slopats på grund av Divinity: Original Sin 2. Det massiva, briljanta uppslukande rollspelet som utan att vi ens visste om att det helt plötsligt hade stulit en hel dag. Där satt vi och undrade hur det egentligen gick till men vi accepterade det och spelade vidare. Timma efter timma. Dag efter dag. Hundratals timmar i ett av de bästa rollspel vi någonsin spelat. Divinity: Original Sin 2 hade allt. Djupet från Baldur's Gate II, det systematiska kaoset hos Ultima och som grädde på moset, en rejäl portion subtil humor. Det föll inte heller i den vanliga fällan med utfyllnadsstrider och trötta sidouppdrag. Nej, här var allt utmanande, motiverat och roligt och hade det inte dragits med så många buggar och ett stundtals riktigt stökigt gränssnitt så hade det hamnat ännu högre för vi älskade verkligen Divinity, omåttligt mycket.

(48) Disco Elysium (Zaum / 2019)
Spelet man egentligen varken kan eller vill skriva en enda rad om, förutom att det är fantastiskt men det håller förstås inte i en sådan här lista. Varje genomspelning är ju så unik, det är som en egen inre resa och ingen av oss hade en runda som ens var i närheten av likadan. Det estländska rollspelet som var så tydligt inspirerat av Planescape: Torment liknade ingenting annat vi tidigare spelat. Det var ett sådant där spel som aldrig ville lämna våra tankar. Det låg ständigt där och gnagde. Vi funderade på intrikata problem vi tvingats lämna bakom oss och val vi gjort men också på livet i stort. Ett spel som vågade vandra en obekväm och ofta otacksam väg. Kapitalism, kommunism, fascism, missbruk och brott. Ingenting var heligt. Vi tvingades ständigt till svåra val och på så sätt var vi också nålen i spelets politiska kompass. Vi har skjutit heroin, vomerat i Guds hus, rånat kaféägare och slagit barn i ansiktet och valen kan så här i textformat låta helt absurda men så var det i Disco Elysium. Ingenting var svart eller vitt, ingenting var enkelt men vi längtar ständigt tillbaka.

(47) Doom (Id Software / 1993)
Alla känner vi till historien om Doom, om hur sex stycken ultranördiga kompisar beslutade sig för att blanda sin förkärlek till dödsmetall med muterade helvetesmonster och pixelbaserad förstapersonsskräck, och på kuppen förändra spelvärlden för evigt. För att vara närmare 30 (!) år gammalt är det direkt förbluffande vad bra Doom fortfarande är, ett av väldigt få grafiktunga 90-talsklassiker som än idag roar på kungliga premisser och för vår del rådde det aldrig någon större tvekan om att detta är ett av tidernas bästa spel.

(46) Assetto Corsa (Kunos Simulazioni / 2014)
Racinggenren dräller av riktigt, riktigt bra spel och har så gjort genom alla tider men när vi pratar simulatorracing, träningsverktyg för proffsförare och perfekt substitut för den aspirerande racingföraren, finns det ingenting som på det stora hela kan tävla med italienska indiestudion Kunos bejublade debutspel. Assetto Corsa har under årens lopp växt till en monolith inom racinggenren och med över 14 miljoner sålda exemplar har spelet i sig skrivit om regelboken för hela subgenren och här på Gamereactor älskar vi det, innerligt.

(45) The Witcher 3: Wild Hunt (CD Projekt Red / 2015)
När vi för första gången fick se trailern på E3 2014 kände vi redan i hjärttrakten att detta spel skulle bli riktigt bra. Och när sedan CD Projekt släppte spelet året efter fick vi det verkligen bekräftat. Det vi fick uppleva var ett storslaget förtrollande vackert rollspel som osade med härlig atmosfär och ljuv monsterslakt. Trots att kontrollen inte var fulländad förlät man det ögonblickligen då man sögs in i en effektivt, stilfullt, skickligt berättad story om den manligaste av de manligaste hjältar, Geralt of Rivia vars raspiga röst och badtunnescener inte bara fick Majsan på fall utan inspirerade till en och annan "mancrush" här på redaktionen.

Vi fick följa med på ett äventyr som hette duga där vi spårade och dräpte ockulta varelser för guldpengar och där jakten på Geralts skyddsling Ciri stod i fokus när vi inte var för upptagna med att lösa alla de galet roliga sidouppdragen som var strösslade över hela den massiva spelvärlden, sidouppdrag som gärna gick före allt annat. Och med allt annat inkluderade även att rädda stackars Ciri från The Wild Hunt, för hon fick glatt vänta medans vi red land och rike runt och slaktade Basilisker och Water Hags med våra dubbla svärdsklingor. Det var och är ett spel som fortfarande lämnar en med en härlig känsla i magen och lätt gåshud på armarna, ett rollspel när det är som bäst.

(44) Star Wars: Knights of the Old Republic (Bioware / 2003)
Efter besvikelserna Star Wars: The Phantom Menace och Attack of the Clones var ingen av oss på redaktionen särskilt sugna - eller hoppfulla - inför mer Star Wars. Vilken sanslös överraskning Knights of the Old Republic därför blev. Genom att förlägga berättelsen 4000 år före originaltrilogin, och på så sätt kunna skapa sina egna karaktärer och händelseförlopp oberoende av skrikande, podracer-åkande barn, lyckades Bioware knåpa ihop en historia med allt vad vi älskade från Star Wars. Hisnande vackra planeter som verkligen gav känslan av ett vidsträckt universum, välskrivna karaktärer som vi fick interagera med och erbjuda vår hjälp (eller inte), svåra moraliska val, ondskefulla elakingar och mäktiga ljussabelstrider. Inte minst bjöds vi på två av spelvärldens största twister: Du som spelare var tidigare imperiets största härskare, och din mest stabila och trogna följeslagare Bastila var inte stark nog att stå emot den mörka sidan. Att Darth Vader 23 år tidigare hade visat sig vara Lukes pappa stod sig slätt mot dessa tvära vändningar, och de västerländska rollspelens steg från dator till mainstreammarknadens konsoler var nu ett obestridligt faktum.

(43) Final Fantasy VI (Square / 1994)
När det talas om det absoluta bästa spelet i Final Fantasy-serien är det inte sällsynt att den sjätte installationen toppar dessa listor, och det är inte det minsta orimligt. Final Fantasy VI revolutionerade spelberättande och från att tidigare ha varit mer barnvänligt, var Final Fantasy VI bitvis riktigt mörk och rörande. Kefka, spelets antagonist, förintar världen, Celes försöker ta sitt liv och Cyan tvingas se sin döda familj medan de som spöken lämnar honom på fantomtåget. En fruktansvärt gripande berättelse som naturligtvis inte svek spelare rent spelmässigt heller. Vi får inte heller glömma det fullkomligt utsökta ljudspåret av Nobuo Uematsu som än idag står sig som bland det vackraste vi hört från det ett TV-spel.

(42) Command & Conquer: Red Alert (Westwood Studios / 1996)
Det är svårt att beskriva vilken påverkan Command & Conquer haft på spelvärlden. En spinoff med fokus på kalla kriget släpptes 1996 under en tidsperiod där realtidsstrategispelen skulle komma att dominera i spelvärlden. Även om det låter lite osannolikt så var de historiska strategispelen i genren färre i antal än de som valde teman inom science fiction eller fantasy. Age of Empires blev året efter en betydande rival i det avseendet. Red Alert hamnade i en något märklig sits där det använde science fiktion för att skriva om kalla kriget. Albert Einstein lyckas bygga en tidsmaskin i slutet på 1940-talet och använder den för att ta kål på Hitler, innan han startar det andra världskriget. När Einstein väl är tillbaka till sin tid ser världen mycket annorlunda ut. Sovjetunionens maktambitioner under Stalin har inte stoppats och ett krig mellan två stora block bryter ut.

Som general får du bygga baser, samla resurser och styra stora mängder krigsmateriel som en av två sidor. Även idag finns det en odödlig charm med originalet som inte riktigt hittas i tvåan eller trean. Vi på Gamereactor har också många kära minnen av att spela detta mot eller med andra spelare. Det är viktigt att påpeka att Internet i Sverige hade börjat tagit fart och detta var ett av de spelen som spelades mycket över Internet. Tittar vi på Sveriges historia ser vi att 1993 använde bara 1,7 procent av Sverige Internet. Under 1996 blev Internet årets julklapp i Sverige. Många av de realtidsstrategispel som dök upp skulle utnyttja framväxten av Internet. Det är inte svårt att tro att Red Alert var mångas första upplevelse med att spela över Internet. Förutom ett beroendeframkallande och intensivt upplägg, så bjöd det på en kampanj med roande liveinspelade skådespelare. Det var krystat men skapade en fantastisk atmosfär och förblir en upplevelse vi återvänder till med remastered-utgåvan.

(41) Age of Empires II (Ensemble Studios / 1999)
Vi på redaktionen kan fortfarande ha drömmar om schackspelet, som spelas i inledningen. Höra musiken som börjar ta fart när de två kungarna spelar ut varandra och den där känslan av nostalgi att vara barn igen. Age of Empires II: Definitive Edition visade att med snygg grafik, små förbättringar och nytt innehåll att detta än idag är otroligt bra. Även om Age of Empires 1, 3, 4 och Age of Mythology var lysande upplevelser är det tvåan vi återkommer till när vi pratar om tidernas absolut bästa realtidsstrategispel. Det som enligt oss gjorde spelet så bra var mängden innehåll och hur bra allting fungerade tillsammans, hur homogent och välgjort det var på det stora hela. Om du inte ville spela mot andra hade du en hel uppsjö kampanjer, scenarion och skärmytslingslägen med alternativ att spela mot datormotståndare. Gillade du flerspelarläget fanns det otaliga alternativ för skärmytslingar, nivåer skapade av spelarna och mycket annat. Det fanns ett spel där alla former av strategispelare kunde tävla mot varandra.

Oavsett om vi byggde stora städer innanför murarna som i Stronghold Crusader, förde ett blixtkrig mot fienden eller försökte får resurser av datorn fanns det många vägar till att vinna. Flera av spelets enheter är igenkännbara även av människor som inte spelat serien. Munkarna med sitt "Wololo" är ett exempel. Med alla förbättringar över det första spelet, ny förbättrad utgåva och massor med nytt innehåll även i nutid har Age of Empires som spelserie gått in i en ny guldålder. Tvåan är en odödlig klassiker och ett självklart val på listan över världens bästa spel enligt oss på Gamereactor.

(Nästa del av denna topplista publiceras på onsdag nästa vecka, missa inte!).