Svenska
Gamereactor
artiklar

Radera mitt spelminne! (1)

I en tudelad artikel listar Gamereactors samlade redaktion våra spelminnen som vi skulle vilja radera för att få chans att uppleva dem igen...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Radera mitt spelminne! (1)

Johan Vahlström vill radera sitt minne och återuppleva:
Red Dead Redemption
Jag håller ögonblicket där John Marston rider in i Mexiko för första gången med låten "Far Away" spelandes som ett av de absolut bästa, kanske det bästa, i spelhistorien. Det är en speciell sorts magi som är väldigt svår att skapa. Att kunna ha välja en sång som passar så väldigt bra till en sån stor stund är inte enkelt. Är det ett specifikt ögonblick i mitt spelminne jag skulle vilja radera, bara för att kunna få uppleva för första gången igen, så är det just detta. Det är så mycket som lett upp till detta, som dessutom bara är några minuter långt. Det bästa var att jag lyckades rida in i soluppgång, som en början på ett helt nytt kapitel. En helt ny värld. Nåja, ett nytt land åtminstone. Det finns många specifika ögonblick i spelet jag skulle ha velat uppleva igen, för första gången, som "slutet". Herregud, vem såg egentligen det komma (om du inte redan fått det spoilat)? Men för mig är det inget snack om saker. Jag vill resa "so far, so far away".

Radera mitt spelminne! (1)

Niclas Wallin:
The Last of Us: Part II
Det finns många och åter många ögonblick från båda spelen jag gärna skulle få raderade och spela igen för första gången. Men det ögonblick som sitter som fastlimmat, kanske till och med inbränt för alltid på hornhinnorna är tidigt i tvåan, efter det bitterljuva slutet i ettan så är läget mellan Ellie och Joel aningen spänt och i ett försök att lätta upp stämningen så kliver Joel in till Ellie med en gitarr och börjar spela. "If I ever were to lose you, I'd surely lose myself" sjunger han och jag började nästan omedelbart grina. Det är Pearl Jams ljuvliga låt "Future Days" han sjunger på och det bara råkar vara en av mina absoluta favoriter genom alla tider, jag blev helt golvad och detta var inte ens en timme in i spelet. Att ett av tidernas bästa spel skulle inkludera en av tidernas finaste stycken musik på det viset var inget annat än magiskt.

Detta är en annons:
Radera mitt spelminne! (1)

Måns Lindman:
Shadow of the Colossus
Jag skulle lätt kunna välja att radera mina tre favoritspel genom tiderna från minnet, Ocarina of Time, The Last of Us och Red Dead Redemption men då jag redan tjatat om storheten i dessa till förbannelse i otaliga listor och artiklar så tänker jag i stället plocka ett annat storslaget minne jag skulle vilja uppleva på nytt, och då snackar vi storslaget i dubbel bemärkelse. Det är nämligen omöjligt att uppskatta känslan av skala på samma sätt igen efter att ha sett en koloss för allra första gången i Shadow of the Colossus. Fram till det ögonblicket har min speltid bestått av en vidsträckt, karg spelvärld. Dyster och vacker på samma gång, med stora slätter och otillgängliga bergmassiv. Mitt enda sällskap har bestått av min trogna springare Agro och en och annan ödla och känslan av ensamhet har varit både välkommen och förebådande. Men helt plötsligt står den där. I all sin storslagenhet. Ett praktfullt specimen av bibliska proportioner. Jag når inte ens upp till vaden på den håriga farbrodern men måste klättra upp för alla dess anatomiska delar och dräpa den. Kallblodigt och under tystnad. Den är massiv, respektingivande och totalt ointresserad av min närvaro. Jag är helt betydelselös, på sin höjd är jag lätt irriterande som det där sommarbiet som vägrar försvinna trots att jag viftar med handen. Men jag spottar i mina nävar och påbörjar den långa vägen upp men faller snabbt då jag upptäcker att min uthållighet inte är oändlig. Till slut når jag dock toppen och kör svärdet rätt igenom den stackars jättens kranium. Den har egentligen inte har gjort mig något ont och tittar på mig med ledsna ögon innan den dör. Jag känner mig allt annat än heroisk men samtidigt vet jag att jag precis har fått uppleva något jag aldrig kommer att glömma.

Radera mitt spelminne! (1)

Marie Liljegren:
Resident Evil 2
Idag är zombies inget man höjer på ögonen för. Förmultnande och ruttnande ansiktsdrag är det nya svarta. Rutan har de senaste åren fyllts av serier med odöda och även bioduken har svämmat över med antagonister som bara kan möta sin skapare genom ett skott i huvudet eller en kniv i pannbenet. Men 1996 och 1998 när de två första delarna av Capcoms spel Resident Evil dundrade in var de vad jag skulle kalla exotiska och något som fallit lite i glömska sedan Sam Raimis splatterfilmer Evil Dead kom och skrämde oss från vettet under det glada åttiotalet. Egentligen skulle jag vilja radera mitt spelminne på både Resident Evil och Resident Evil 2, men eftersom jag bara kan välja en så blir det Resident Evil 2, för det var trots allt där min eviga kärlek till spelserien väcktes. Jag vill trycka på delete-knappen så jag kan glömma när jag öppnade dörren till Raccon Citys polishus för allra första gången med andan i halsen efter en språngmarsch som heter duga.

Detta är en annons:

När jag hörde ljudet av mina fotsteg på det blankpolerade marmorgolvet som ekade i den annars så olycksbådande tysta hallen. Mitt första möte med vad jag trodde var en överlevare, tills han vände sitt förruttnande ansikte emot mitt och avbröt sitt skrovmål i form av en halv special baserad på kött som endast godkänts av Hannibal Lecter och Jeffrey Dahmer. Jag vill ta bort minnet när jag kröp under jalusit bara för snabbt krypa tillbaka till säkerheten efter att ha låtit min ficklampa dansa över korridoren där jag då upptäckte vad som såg ut som ett blodbad i mörkret. Jag vill radera mitt första möte med Mr. X när han klev ur den brinnande kraschade helikoptern och började sin ständiga jakt på mig, han och hans över två meter långa lekamen och nävar som dasslock. Jag vill radera stunden jag först stötte på en Licker i den trånga korridoren och jag fick möta min egen död där och då efter att ha fått en kyss och ett bestående sugmärke av den takklättrande blinda varelsen. Jag vill backa bandet när hundälskande Majsan träffade den första vovven hon inte ville klappa och gosa med i sitt liv, den odöda dobermann pinschern som jagade mig nere i garaget som om jag vore en kotlett som han ville sätta tänderna i.

Jag vill trycka på att radera när jag pulsade runt i skitvatten upp till midjan i kloakerna och först träffade på Arne Alligator som lurade under ytan och tyckte att jag nog skulle vara erotiskt sexig med en amputerad look eller med ett träben. Jag vill radera spelet ur mitt minne för att få uppleva allt detta som gjorde mig till den spelaren jag är idag, fortfarande en räddhare, men en som ändå vågar trots allt. Jag vill se det med nya oskuldsfulla novisögon, inte som nu när jag spelat det om och om igen och vet vad som lurar bakom nästa krön. Visst rycker jag fortfarande till och blir rädd, men jag vet ändå vad som komma skall.

Jag vill bli överraskad och omvänd att jag trots allt gillade ett skräckspel fyllt av zombies en gång till. Att jag vågade spela när jag egentligen bara ville stänga av och gömma mig bakom närmaste kudde av dun medans pulsen gick ner till det normala igen. Tänk att ha alla spel i serien framför sig och inte bakom en? En hel uppsjö av magi på en skiva, som en riktigt bra film men som du håller i kontrollen i. Tänk att få uppleva det. Skulle vara rätt härligt med en fjärrkontroll som den Adam Sandler hade i Click. Då hade man inte bara raderat spelminnen och börjat om utan kanske även dåliga livsbeslut. Vart är Doc Brown när man behöver honom?

Radera mitt spelminne! (1)

Henric Pettersson:
The Last of Us
Det finns många spel jag hade velat radera ur mitt minne för att kunna uppleva dem ''för första gången''. Flera dussintals, förmodligen. Det finns däremot inget som ens kommer nära Joel och Ellies första resa. Jag snackar såklart om The Last of Us. För mig var detta ett spel där Naughty Dog tog berättandet i spel till en helt ny nivå vi aldrig tidigare hade sett. Inte nog med att det var fruktansvärt vackert så var det även väldigt kul rent spelmässigt. Och ja, jag skiter faktiskt fullständigt i kritiken spelet fick för AI:n. Det är liksom så fruktansvärt bagatellartat om man skall se till den stora bilden. Men nu stack jag nog av på ett sidospår, för själva grejen med att vilja radera The Last of Us ur mitt minne beror på berättelsen. Jag fastnade omedelbart för Joel som karaktär och likt Petter började tårarna rinna bara femton minuter in i spelet. Något som aldrig skett förut. Från den punkten hade Neil Druckmann och resten av gänget på Naughty Dog ett järngrepp om mig, och jag befarar att jag aldrig lär få uppleva en liknande spelupplevelse. Det var en fantastisk resa, från början till slut.

Radera mitt spelminne! (1)

Jonas Mäki:
Halo: Combat Evolved
Den där känslan av att få ta de första staplande stegen med en grön rymdgubbe på en spelvärld vi aldrig sett maken till tidigare, allt medan skrämmande utomjordingar attackerar och tystnaden ibland bryts av det kanske mäktigaste soundtrack ett actionspel någonsin haft... Att spela Halo: Combat Evolved var något som gjorde intryck. Aktuella konsoler vid dess lansering var Dreamcast, Playstation 2 och Gamecube, vilka alla var fina men på en helt annan nivå prestandamässigt än Xbox. Det gjorde att det blev en upplevelse som jag aldrig riktigt haft tidigare där varenda tänkbar byggsten överträffade allt jag sett tidigare. Efter att Pillar of Autumn kraschat mot ringvärldens yta och jag var ensam med Cortana, medan nödraketerna från andra överlevande lös upp himlen, infann sig den där känslan av att uppleva något historiskt, och den skulle jag verkligen vilja få uppleva för första gången igen.

Radera mitt spelminne! (1)

André Lamartine:
Bloodborne
Jag förlorade min Dark Souls-oskuld ganska sent, vilket började med Bloodborne som jag fick via PS Plus. Jag minns hur avskräckt jag fortfarande var av From Software-spelens ökända svårighetsgrad och utan att ens ha rört ett enda spel hade jag bestämt mig för att aldrig utsätta mig för den dogmatiska GIT GUD-publiken. Idag är jag en av de fanatiska stollarna som numera skrattar till speljournalisters snyftartiklar om hur orättvis Elden Ring är och jag har Bloodborne att tacka för min brinnande kärlek till Soulsbornkiro (eller vad man nu ska kalla det). Jag minns nämligen hur frustrerad och arg jag blev av spelens design och jag minns hur jag ofta klagade här i våra forum när jag väl nådde Father Gascoigne, som jag då ansåg vara den svåraste bossen jag någonsin har stött på i ett spel. Plötsligt... klickade det. Mitt sett att se bandesignen, mitt sätt att spela, min anpassningsförmåga förändrades radikalt när jag väl insåg att jag fortsatte att upprepa samma misstag. Definitionen av vansinne, och allt det där. Jag släppte taget om min stolthet och min prestige som i en av de där filmscenerna när karaktären finner inre frid och acceptans - och då gjorde jag det. Jag besegrade varulven och blev förändrad, pånyttfödd. Jag var en helt annan person efter den bosstriden och det har känts så varje gång jag har besegrat en lysande boss i dessa spel. Detta är alltså ett ögonblick - och ett spel - jag vill radera från mitt minne för att återigen känna hur jag trädde in till spelserierna som en pojke och kom ut som en blodtörstig jägare.



Loading next content