Min favoritkaraktär: Luigi

Inför den här artikelserien hade jag till en början tänkt skriva om allas vår favorit-rymdprinsessa, Samus Aran från Metroid-serien. För Samus är förmodligen den häftigaste karaktären som finns i spelsammanhang, och det finns få fiktiva personer som jag känner äger en sådan självklart badass-attityd utan att det för den sakens skull slår över och blir ostigt eller overkligt. Det skulle dock visa sig att det var fler än jag på redaktionen som var sugna att skriva om den skickliga prisjägaren i fråga, och i skuggan av detta fick jag lov att tänka om och försöka lista ut vilka karaktärer som kunde tänkas förtjäna en silvermedalj i kategorin. Alucard från Castlevania var länge med i loppet med sin graciösa framförhållning och intressanta berättelse om hämnd gentemot sin farsa Dracula. Terra från Final Fantasy VI var ett annat alternativ som dök upp, och med sitt sagolika musiktema ekande i skallen hade jag nästan varit villig att ge efter och skriva om varför hon är en sådan tilltalande personlighet. Bland dessa hjältar fyllda av mod, attityd och allmän coolhet märkte jag dock att det var något som saknades - något som gjorde det svårt att klicka och känna sympati och en gemenskap.

För dessa individer är så långt från mig själv man kan komma. Jag är nämligen (suprise-suprise) inte häftig. Inte på långa vägar. Jag är därtill långt från cool och jag är absolut inte någon badass när vankas bekymmer och besvär. Jag är istället högst alldaglig, och oavsett hur mycket jag än skulle vilja kunna svinga ett svärd med tankekraft iklädd en läcker läderkappa från 1756, eller alternativt kunna skjuta eld- och energiklot från min avancerade mech-stridsvagn, så behärskar jag knappt att få ut en lagom sträng tandkräm på tandborsten utan att bli andfådd eller söla ner handfatet i processen. Jag kan således inte känna någon samhörighet med mina digitala hjältar som räddar världar och förintar ondskefulla rymdpirater eller odödliga vampyrherrar. Det funkar bara inte.

För jag behöver någon som inte är den uppenbara hjälten. Jag behöver någon som bryter mallen av den självsäkra och stridsduglig legosoldatet som är utrustad med bröstmuskler av stål och en tajt rumpa framsvarvad ur sockervadd och syndiga ungdomsdrömmar. Jag vill inte heller ha den extroverta charmören som frälser alla med klanderfritt tal och social kompetens utan jag vill ha den som nöjer sig med att lira simpla basslingor och krasslig bakgrundssång i livet fyllt av narcissista gitarrvirtuoser och kaxiga Beyonce-vokalister. Jag behöver sedan någon som inte sväljer rädslans med första tuggan utan måste kippa efter andan och kämpa emot samtidigt som de inte skäms över att släppa ifrån sig ett illande flickskrik vid synen av en alldaglig husspindel. Jag behöver helt enkelt en Luigi.

För Marios lättskrämda bror är långt ifrån en orädd hjälte som skrattar faran i ansiktet innan han gör ännu ett avancerat dubbelhopp över kokande lava. När Mario jagar efter mordlystna skräcködlor och räddar galaxer så står Luigi i ett hörn och letar febrilt efter en ursäkt att få gå hem innan klockan passerat 21:00 . Luigi är med andra ord precis som jag, och istället för att förkasta denna o-charmerande uppenbarelse åt sidan och intala mig själv om att jag visst har samma pondus som Nathan Drake eller ett jävlaranamma likt Lara Croft så väljer jag att acceptera mina brister och hylla en av spelbranschen mest mänskliga individer.

Att namnge alla titlar som den grönklädda fegisen varit med i skulle sedan vara ett mindre deltidsjobb, och precis som sin bror så har det vankas allt från klassiska plattforms-äventyr till mängder av sidospår från sport till brädspel. Debuten skedde redan 1983 inuti arkadliret Mario Bros, och även om det enda som skiljde bröderna åt där och då var en färgad tröja och en tillhörande keps så skulle karaktärerna med tiden bli allt mer olika varandra. För när Mario utvecklades till en, i ärlighetens namn, extremt tråkig och intetsägande dussinhjälte med sin helylle-doftande framförhållning som enda säregenhet så spelade Luigi på en andrafiol bygg av patetisk ynklighet där skam, rädsla och en känsla av att vara otillräcklig genomsyrade dennes personlighet. För oavsett hur mycket han kämpade så var Mario alltid bättre, och även om man kan argumentera för att Luigis fladdrande sparkhoppade i Super Mario Bros 2 gjorde honom till det överlägsna valet när det vankades plattforms-briljans så valde de flesta fortfarande Mario (alternativ Peach för sin förmåga att sväva eller Toad som var starkare). Luigi är nämligen för evigt dömd att vara barnet som blir valt sist på gymnastiken, och trots att man förser en fegis med bättre förmågor så vill fortfarande ingen spela som en fegis.

Nintendo vägrade dock förändra något, och istället för att göra Marios brorsa mindre rädd, mer cool och mer kommersiell så valde man att sladda rakt in i hjulspåren som skapats av samma ynklighet i och med releasen av Luigi's Mansion år 2001. Denna gången var det Mario som hade blivit bortrövad, och när alla andra alternativ försvann så fanns det bara en kvar som kunde rädda personen som annars alltid är den som räddar alla andra. Luigi visade sedan att det fortfarande går att vara en hjälte även om man inte har attributen som matchar. För det är som bekant inte avsaknaden av rädsla som gör en modig utan det är först när man kan bortse från sin rädsla som man visar hur sant mod egentligen ser ut.

Att Luigi sedan skrek som en liten skolpojke varje gång en gardin fladdrade i vinden var mindre viktigt såklart, och även om rörmokarens hjärta fanns i halsgropen under hela vistelsen genom den hemsökta herrgården så fick han ändå jobbet gjort i slutändan. Det såg förvisso inte coolt ut. Det ska gudarna veta. Det var därtill långt ifrån häftigt och det fanns verkligen inte en uns av någon häftig badass-attityd i denna Gamecube-pärla som trots det lyckades med konststycket att överglänsa broderns konsoldebut i Super Mario Sunshine.

För ibland vill man inte ha en kaxig och stark superhjälte som aldrig gör ett misstag. Ibland behöver man istället en alldaglig ynkrygg som visar att man kan åstadkomma saker även om självförtroendet säger något annat. Ibland krävs det helt enkelt en Luigi som vi alla kan känna igen oss i. Och för det ska han givetvis hyllas - världens bästa fegis.