Svenska
Gamereactor
artiklar

Mäkis stora besvikelser

Vissa spel pratas det en massa om, men när de väl släpps är det som ett knogjärn i magen. Vilka spel har fått mest oförtjänt hype?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Fler än en gång har det hänt att spel på förhand målats ut som mästerverk. Gemensamt för dessa spel är att de ofta har utvecklare som ivrigt förklarar hur unika och superba just deras spel är och hur mycket bättre de ser ut än allt annat.

När spelen sedan släpps brukar den onda kalla verkligheten göra sig påmind och spelen visar sig vara från medelmåttiga till direkt dåliga, eller i varje fall inte alls i närheten av att vara det man hoppas på.

Vissa av dessa superhypade spel delar folk i läger: De som älskar och de som hatar. Skolexempel på vad jag menar är Mario Kart Double Dash!! som redan när två förrenderade go-karts med Mario och Luigi visades i samband med att kuben offentliggjordes utmålades som ett blivande mästerverk. När spelet släpptes i höstas grinade dock verkligheten oss illa i ansiktet. Vi fick ett spel med gräsligt obalanserade figurer, dåliga banor med bonusföremål som gjorde allt de kunde för att eliminera skicklighet samt att det saknades riktigt stöd för att spela via LAN. Jag gillar inte Mario Kart Double Dash!! något vidare och tycker att det mesta kunde ha varit bättre. En sann besvikelse som inte levererade det hypen lovande, med andra ord.

Jag tog mig friheten att lista mina största spelmässiga besvikelser. Nedan följer de tio spelen som mer än något annat på senare år brutalt krossat mina förhoppningar om ett riktigt vasst spel. Notera att detta alltså är mina besvikelser, de behöver inte överensstämma med dina. Sedan har jag spelat det mesta som varit värt att spela genom åren. Men vissa spel har jag inte spelat, dit hör exempelvis det makalöst hypade skräpspelet Daikatana som därmed inte återfinns på min topplista.

Detta är en annons:

Låtom oss börja:

10.
Virtua Fighter 4 Evolution -
Inte ett negativt ord från någon spelskribent. Det har nästan gått troll i det hela, är det verkligen så bra? När del fyra släpptes för hemmabruk var det för första gången Virtua Fighter-gänget slogs på en konsol som var kommersiellt gångbar, hypen var gigantisk och spelet lyckades faktiskt sälja riktigt bra.

Sedan hände dock något. Framgångsvågen för Virtua Fighter 4 dog snabbare än en snöboll i helvetet. Inte ens det efterföljande Evolution som på vissa håll i världen släpptes direkt som budgetspel lyckades lyfta populariteten igen. Förvånande? Inte alls. Enligt min ringa mening platsar Virtua Fighter 4 Evolution på denna lista med lätthet.

Utvecklarna har helt fokuserat på att göra spelet så invecklat som möjligt att man missat spelbarheten. Virtua Fighter 4 är inte intuitivt, grafiskt fult samt saknar den där sammetslena följsamheten man hittar i spel som Dead or Alive och Soul Calibur. Jag struntar i att Virtua Fighter har flest krångliga rörelser och moment inom fightinggenren. Microsoft Flight Simulator sitter i samma sits inom flygargenren, men inte blir det roligare för det. Och varför har Akira fått så svår acne?

Detta är en annons:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

9.
Metal Gear Solid 2 -
Med det ljuvliga första spelet i färskt minne var naturligtvis längtan efter mera Snake stor. Hela tiden matades världen med nya bilder och filmer från spelet som såg ut att bli allt man någonsin skulle kunna komma att behöva. Det är lätt att säga att hypen för Metal Gear Solid 2 var gigantisk, om inte störst.

När spelet väl var här öppnade det otroligt starkt ombord på en båt en stormig natt på Hudson River. Ståpäls direkt. Dessvärre skulle det visa sig ganska snart att spelet efter bara en kortare stund på båten helt skulle byta karaktär. Den hårde Snake byttes mot fåntratten Raiden, på tok för långa filmsekvenser hackade sönder spelet och en alldeles för stor del av tiden man "spelade" satt man och klickade förbi meningslösa konversationer i komradio.

Idag är det bara att konstatera. Konami misslyckades med att följa upp Metal Gear Solid. Allt fanns där, utom det viktigaste i ett spel, nämligen spelbarhet. Spelet känns istället som en interaktiv film där man spenderar timmar med att kolla på filmsnuttar och snacka i kommunikationsradio.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

8.
Soul Calibur 2 -
Att följa upp det möjligtvis bästa fightingspelet genom tiderna, Soul Calibur, är ju inte det mest tacksamma man kan göra. Antingen gör man världens bästa spel igen, eller så blir det inte lika bra. Förväntningarna fanns onekligen där, trots allt.

Och visst är det ett bra spel. Snyggt designat, fräscha banor i historiska miljöer och komplett med den där speciella känslan som bara Soul Edge-serien mäktat med att förmedla. Problemet är bara att den som spelat spelet till Dreamcast får samma spel igen. Grafiken är näst intill identisk, kontrollerna är fortfarande som gjorda för att hamra på och de nya figurerna är inte helt hundra. För att inte tala om PR-figurerna Link, Heihachi och Spawn som rubbar allt vad balans heter i spelet.

Nå, föregångaren var som sagt kanske världens bästa fightingspel och att vara lika bra som det är givetvis bra. Dock är föregångaren fyra år gammal och jag hade hoppats på betydligt mer än jag fick. Nu är det bara ett väl godkänt spel, till förvillelse identiskt med det förra spelet. Del två lär endast kunna roa dem som inte spelade sig leds på Soul Calibur när det begav sig, tyvärr.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

7.
TimeSplitters 2 -
Det spel jag spelat mest i tid räknat till Playstation 2 är antagligen TimeSplitters. Köpte spelet redan vid släppet av konsolen i Europa och det är fortfarande lika skönt. Extremt snabb action, goda inställningsmöjligheter, många banor, många vapen och drivor med statistik gjorde att man aldrig riktigt tröttnade. Och ändå var det en framstressad produkt.

När tvåan kom byggdes snabbt en stor hype. Spelet skulle släppas till alla tre nu stora konsoler. Xbox hade förvisso redan Halo, men TimeSplitters hade så mycket mer att ge i flerspelarläget. Gamecube hade inget spel i genren alls och inte ens PS2 kunde skryta med ett vettigt utbud av förstapersonsskjutare.

Det färdiga spelet är dock inte alls så kul som föregångaren. Ganska opersonliga och stora banor, vapen som liksom inte biter (eller biter på tok för mycket), oprecisa kontroller och en förlorad spelkänsla. TimeSplitters 2 höjer sig fortfarande över medel men upp till hypen levde det sannerligen inte.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

6.
Super Mario Sunshine -
Hade lite samma otacksamma uppgift som Soul Calibur 2. Hur följer man upp ett näst intill fulländat spel? Tja, det är bara att vara frankt ärlig att konstatera att Nintendo med Shigeru Miyamoto i spetsen knappt ens har försökt.

Där Super Mario 64 hade en perfekt kontroll med sköna omgivningar och allmän Super Mario-känsla, ståtar istället Sunshine med osamarbetsvillig kamera och tråkig bandesign. Att gå runt och spruta vatten på färg som mest liknade avföring med en kamera som konstant lade sig bakom en vägg på monotona banor som var ingen större hit. Dessutom utstötte Mario ofta ljud som närmast fick honom att låta som man skulle kunna tänka sig att våra mest tidiga primater (eller Petter tidigt på morgonen) lät.

Det är ett rent faktum att Marios andra egna spel i tre dimensioner inte blev någon höjdare. Även om det bitvis glimtar till, främst genom de finurliga bossarna som ska besegras, så är det sammantaget en besvikelse som inte på något vis lyckades leva upp till hypen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

5.
The Getaway -
Sony Europe har länge varit ett svart får i Sonys annars så kvalitetsmässigt grundmurade utvecklarskara. När spelet Getaway visades första gången häpnades alla över hur snyggt det var. Konceptbilder, skulle det visa sig, men Sony Europe fick i uppdrag att se till att spelet inte såg sämre ut än på de visade bilderna så konsumenterna inte skulle tro att Playstation 2 inte klarade den grafik som visats.

Resten är, som man brukar säga, historia. Spelet kom, sågs, men segrade inte. Om man nu inte bodde i England förstås. En del av London fanns nämligen minutiöst avbildad i Getaway och spelet var utvecklat av engelsmän. Men övriga världen brydde sig inte nämnvärt och spelet floppade hårt, inte ens begagnataffärer ville ta emot det.

Tyvärr, London är en skön stad för ett actionäventyr som detta. Men när spelets huvudpersoner knappt kan kallas styrbara, nästan alla Londons tio miljoner invånare stannar inomhus (folktomma gator) och grava buggar stör spelupplevelsen, blir summan av det hela en besvikelse i slutändan när man hoppats på ett hårdkokt och fritt äventyr i smältdegeln Londons bakgator.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

4.
Brute Force -
Ett av spelen som skulle sälja Xbox på allvar var Brute Force. Spelet som skulle ta taktiska strider inte bara ett, utan två steg längre med flera valbara figurer som alla hade sina fördelar/nackdelar i strid. Dessa skulle man sedan kunna placera ut för att därefter smidigt byta mellan dem och slå ut den lede fienden.

I teorin alltså. I praktiken visade sig Brute Force drabbas av ständiga förseningar. Det skulle få onlinestöd och ännu fler häftiga funktioner, hette det. Spelet släpptes slutligen sommaren 2003. Det kunde Microsoft lika gärna ha struntat i. Brute Force visade sig vara urtrist design i symbios med alla grön-, brun- och grånyanser man kan tänka sig. Spelbarheten var lika med noll och av den taktiska ursprungstanken syntes inte ett spår. Inte ens det omtalade onlinestödet fanns med.

Brute Force kom att representera Xboxens spelutbud när det är som sämst. Tråkiga militära spel med mycket hjärndött skjutande, helt utan alla former av spelmässig finess men med en uppsjö av tekniska finesser.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

3.
Shenmue II -
Shenmue är och lär förmodligen förbli Segas mest påkostade och hypade spel. Sen var det kanske bara jag som blev besviken när den "fantastiska" interaktiviteten begränsade sig till Hazukis sovrum. När tvåan kom var hypen nästan ännu större, trots att Dreamcast höll på att dö. Spelet fick en andra chans på Xbox, men förtjänade det verkligen någon sådan?

För det är ju ett faktum att Shenmue II i många avseenden är förbaskat tråkigt. Att springa omkring i Hong Kong är ju kul, om det inte hade varit för de flimriga texturerna och hemska laddningstiderna, även till Xbox. Spelet innehåller också otaliga onödiga sekvenser och upprepningar. Folk pratar otroligt långsamt, särskilt när du ska handla eller spela något spel. Och kan någon med vettet i behåll hävda att det var kul att bära böcker fram och tillbaka i timmar i sträck?

Visst, det är en mysig liten historia som utspelar sig i Shenmue II, men jag är glad att jag har fått det gjort. Blir inte Shenmue III mer varierat kan Yu stoppa upp sin spelserie nånstans där solen aldrig skiner.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

2.
Final Fantasy VIII -
När vi européer efter ett decennium av misshandel från Nintendo äntligen fick chansen att spela Final Fantasy, så högg vi direkt. Final Fantasy VII är ett av världens bästa spel och en av de viktigaste faktorerna bakom de enorma framgångar som Playstation One skördade.

Uppföljaren var dock ett helt annat kapitel. Designern Yoshitaka Amano som gett hela spelserien ett karakteristiskt, japanskt superdeformerat utseende var plötsligt petad till förmån för Tetsuya Nomura. Plötsligt hade sköna personligheter bytts ut mot ärkestereotyper, klädda i något som hämtat direkt från en italiensk catwalk.

Storyn sägs vara det viktigaste i ett rollspel. I FF VIII var den dock totalt obefintlig och bestod i en jakt på diverse häxor och en slutboss man inte fick lära känna mer än någon minut innan spelet var över. Till det kan man lägga det faktum att spelet var uppbyggt så att man skulle samla magier från fiender, vilket gjorde strider närmast obeskrivligt långsamma och tråkiga. Med Final Fantasy VIII visade Square att även de bästa kan göra misstag. Jag har förlåtit, men inte glömt.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

1.
Perfect Dark -
Nintendo 64-eran är en märklig episod i TV-spelens historia. Nintendo släppte sin första, och hittills enda, riktigt undermåliga hårdvara. Tredjepartsstöd saknades nästan helt. De spel som väl släpptes led så gott som alltid av suddiga och otydliga texturer, dåligt polygonarbete samt en riktigt låg bilduppdatering. Ändå köpte drygt 30 miljoner konsolen, som dock blev Nintendos minsta kommersiella framgång på den stationära marknaden.

När Perfect Dark lanserades som en fristående uppföljare till mästerverket Goldeneye visste hypen på förhand nästan inga gränser. Med facit i hand vet vi dock hur det blev. En osedvanligt fånig huvudperson sprang omkring och utförde osedvanligt fåniga uppdrag med osedvanligt fåniga mellansekvenser som förde den osedvanligt fåniga storyn framåt. Dessutom var det helt ospelbart i multiplayer på grund av låg skärmuppdatering, suddighet och den sämsta handkontrollen för förstapersonsskjutare någonsin. Endast de som bara hade Nintendo 64 tycktes uppskatta smörjan.

Nu ska uppföljaren släppas till Xbox, tack och lov. Vi vet redan att huvudpersonen ritats om. Vi kan också utgå från att skärmuppdateringen blir högre än när läraren visar overheadbilder i skolan, att den extrema suddigheten är borta och att man slipper spela med den usla handkontrollen till Nintendo 64. Kanske kan uppföljaren bli vad Goldeneye var. Perfect Dark blev det i varje fall inte och spelet har tveklöst fått den mest oförtjänta spelhypen hittills och är därmed förtjänt av listans förstaplats.

Mäkis stora besvikelserMäkis stora besvikelserMäkis stora besvikelserMäkis stora besvikelser
Mäkis stora besvikelserMäkis stora besvikelserMäkis stora besvikelserMäkis stora besvikelser


Loading next content