Svenska
Gamereactor
artiklar

Spider-Man 2 vs Spider-Man: No Way Home

Är No Way Home verkligen den bästa Spidey-filmen? Eller är Sam Raimis mästerliga tvåa fortfarande ohotad etta? André reder ut saken...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Spider-Man 2 vs Spider-Man: No Way Home

[1] Storyn
Det som gör serietidningar så skoj är att man ofta kan ta ut svängarna utan att man höjer ögonbrynet, vilket ju är något som Marvel Studios lyckats i många av sina filmer. I No Way Home fungerar det dock inte - överhuvudtaget. Hela grundpremissen där Peter Parker och Dr. Strange råkar öppna upp multiversumet känns forcerat och även om jag tycker att insamlandet av karaktärerna från övriga Spider-Man-rullar är roligt på pappret blir det desto plottrigare i sitt utförande. Den viktigaste aspekten i Spider-Man-tidningarna har alltid varit Parkers problem utanför brottsbekämpningen och detta var något som tappades bort när Hollands hjälte tvingades handskas med alternativa tidslinjer och verklighetsförvrängande trollformler. Det finns en bra historia här någonstans om Peter Parkers fortsatta utveckling till vuxenvärlden, men det drunknar i Marvels sedvanliga CGI-gegga och ett hoppigt berättande. Jag tycker inte att delen där Parker känner för att "bota" skurkarna utvecklas på något naturligt sätt och känns mest som utfyllnad och Dr. Strange känns så korkad i denna film att Marvel-franchisen fortsätter att tappa sin tjusningskraft - bara för att det är en "serietidningsfilm".

Less is more, vilket är något som Sam Raimi har tagit vara på i sin odödliga filmklassiker Spider-Man 2. Att prata om den här filmen får mig att rodna av somrig nostalgi, för det är löjligt hur Raimis sylbladsvassa tvåa fortfarande utklassar hela Holland-trilogin sett till dramaturgi, karaktärisering och personlighet. Manuset är fantastiskt, likaså Parkers berörande karaktärsutveckling. Spider-Man 2 är en nästintill perfekt hjälteresa med hjärta, själ och förståelse för genren. Det har No Way Home också gott om, men detta förloras som sagt i Jon Watts tafatta regi och berättandet är lika osäkert och klumpigt som Peter Parkers trassliga tonårsångest. Här finns det inte den minsta tvekan om att Spider-Man 2 segrar. [Vinnare: Spider-Man 2]

[2] Hjälten
I min förra VS-artikel där filmvärldens Spindelmän möttes i ringen utsåg jag Tom Hollands vigilant till den segrararen, då hans ungdomliga fumlighet och naturliga karisma gjorde honom till en mycket övertygande Peter Parker. Två Holland-filmer senare jag är dock inte fullt lika säker på om jag gillar Holland längre, både som Parker och Spidey. Det kan ha att göra med att jag är trött på Hollands överexponering på sistone och ser därför inte karaktären framför mig - jag ser bara en uttjatad Hollywood-stjärna. Det är dock ensidigheten hos karaktären som stör mig mest, då en av de centrala aspekterna hos nätsvingaren var själva konflikten mellan Parker och livet som Spider-Man. Den finns där i början när Parkers avslöjade identitet krockar med sina vänners collegeplaner, men det är som ett tunt hölje över en bombastisk historia som är lite för mycket för Spider-Man att hantera.

Detta är en annons:

Peter Parker fungerar bäst när historierna är betydligt mer avskalade och jordnära, vilket är precis vad Spider-man 2 lyckades göra för 18 år sedan. Denna filmpärla lyckades med konststycket att balansera Peter Parkers livspussel och livet som obetald brottsbekämpare på ett perfekt vis och detta resulterade i en karaktär som var lätt att tycka om, relatera till. De kända orden "med stor kraft kommer stort ansvar" hade en större tyngd här än när det slarvigt kastas in i No Way Home, då Parker slits mellan ett liv han aldrig kan ha med drömtjejen MJ och ett otacksamt superhjälteliv han inte kan behålla med hälsan i behåll. Denna emotionella dragkamp är filmens röda tråd och att se karaktären återfå sin styrka när han till slut tar kontroll över sitt dubbelliv är än idag ett fenomenalt filmögonblick, där wMaguires charmiga skådespel säljer karaktärens utstrålning genom filmduken med lätthet. Tobey Maguire må kanske inte ligga bakom den mest trogna rolltolkningen, men det är en idag min absoluta favoritfilmspindel. [Vinnare: Spider-Man 2]

[3] Skurken
Det är klurigt att skriva om karaktärer som dyker upp i båda filmserier, även om jämförelsen är självklar här. Här räknas alltså inte Alfred Molinas medverkan i No Way Home, då det är Willem Dafoes otäcka Goblin som blir 2021-rullens huvudsakliga antagonist och även om Dafoe står för några av filmens bästa ögonblick är han chanslös mot metallbläckfisken. Detta av två enkla anledningar: för det första är Dafoes gröna troll bara mer av samma från Raimi-eran och är återanvänd som bäst. För det andra är Molinas plågade vetenskapsman ett betydligt starkare filmmonster sett till närvaro, motiv och utveckling. Där No Way Home handlade om att pusha Parker till sin bristningsgräns var Dr. Octavius som hämtad från en klassiska monsterfilm med starka Dr. Jekyll-vibbar och gav varje filmruta han var med i ett eget excentriskt liv. Doc Ock har ju allt: en tragisk bakgrund? Check. En minnesvärd gimmick? Check. En avslutande försoningshistoria? Check check check! Molinas mångarmade karaktär är ett genialiskt inslag i en redan briljant film och specialeffekterna som omger den personlighetskluvna figuren håller fortfarande hög klass.

En bra skurk behöver alltså vara mer än bara den där personen som tog ifrån något viktigt från huvudpersonen, en minnesvärd antagonist ser sig också som hjälten i sin egna historia. Molina tillför en mänsklighet till den galna kärnfysikern som Dafoe aldrig riktigt kan uppnå i sin renodlade ondska och att det ska krävas ett bokstavligt botemedel för att neutralisera monstret är bara lat skrivet. När Green Goblin tas ur sin kontext finns det inte mycket annat att göra med karaktären än att göra denne ännu mer extrem och det hjälper inte heller att No Way Home redan var överbefolkad av klassiska serietidningsskurkar. Jag har sagt det förut, men det tåls att sägas igen: Alfred Molina som Doc Ock är och förblir en klockren antagonist, då är det ingen tillfällighet att karaktären fick så mycket rampljus i No Way Home som han gjorde. [Vinnare: Spider-Man 2]

Spider-Man 2 vs Spider-Man: No Way Home
Detta är en annons:

[4] Serietidningsvibbar
En märklig kategori kan tyckas, men för mig är det viktigt att en serietidningsfilm känns som en serietidning. Min definition av en sann serietidningsfilm är att den måste poppa från filmduken. Precis som serierutorna man läste som yngre måste filmen sticka ut och vara så där härligt medryckande, vilket båda filmer lyckas göra på olika plan. No Way Home sparar inte alls på krutet sett till serietidningsfigurerna och fyller varje ruta med tillräckligt mycket fanservice för att hålla popkultursajter ett bra tag framöver. Problemet med No Way Home är dock att det lånar så mycket från övriga Spidey-filmer att Holland-trilogin förlorar sin identitet. Faktum är att No Way Homes bästa scener har alldeles för starka rötter i Raimis trilogi för att kunna stå på egna ben.

Allt från karaktärer till musik är hämtade direkt från Raimi-filmerna, som i sig har en starkare serietidningskänsla än någon av Holland-rullarna. Danny Elfmans extraordinära musik är exempelvis svårslaget och hur mycket än Michael Giacchino försöker kan han bara inte slå det motiverande ledmotivet från Maguire-eran, som ju återanvänds i den nya filmen! Raimis energiska berättande går inte heller att överträffa, där New York var en minst lika stor karaktär som titelfiguren och det visuella var genomtänkt och svängig in i minsta detalj. Raimi tänker utanför boxen på ett sätt som Jon Watts aldrig lyckas med; Watts vision sitter fast i Disneys inrutade mall, medan Spider-Man 2 känns befriande kompromisslös och otroligt personlig än idag. No Way Home anses ofta vara ett kärleksbrev till fansen, men för mig är det Spider-Man 2 som poppar ut från filmduken med sin originalitet. [Vinnare: Spider-Man 2]

VINNARE: Spider-Man 2



Loading next content