Spelminnen: Spyro the Dragon

Jag har så många bra spelminnen. Så det är verkligen svårt att bara välja ut ett. Vi var inte speciellt rika när jag växte upp. Inte för att vi var fattiga på något sätt, men det bör inte ha funnits några pengar i madrassen, om man säger så. Trots det gjorde, och gör, mina föräldrar allt för sina barn och för mig betydde det tv-spel. Jag ville jättegärna ha de olika Game Boy-versionerna genom åren. Color, Advance, you name it. Och jag fick dem också. Det måste ha slitit på budgeten, men det gjorde en liten pojke väldigt glad. Jag kommer för evigt vara tacksam för vad de gjorde för sina barn, bara för att se dem glada. Som förälder till en snart två år gammal pojke vet jag ju nu hur det är och känns när jag gör något som får honom att bli glad. Det är svårt att sätta ord på den känslan. Så mitt bästa spelminne har ett starkt samband med mina föräldrar.

Jag minns inte det exakta året, men det var julafton antingen 1998 eller 1999. Jag förväntade mig såklart inget större, även om man i tioårsåldern är ruskigt taggad på hårda paket. Det där lite större paketet såg nog fantastiskt lockande ut. Men med uppmaningen att öppna det sist fick jag gå igenom de andra paketen först. Det var säkert jättefina saker, men inget jag kommer ihåg något alls av. Nu började slutet närma sig. Kalle Anka och diverse mat hade redan njutits av och det var bara det där paketet kvar. Jag är rätt säker på att farmor och farfar också var där, men det är nåt som måste bekräftas. Jag hoppas det finns någon bild sparad någonstans. Nåväl, omslagspapperet började rivas av och där var stor låda. Med en Playstation-konsol i. Vi hade tidigare haft Nintendo Entertainment System och Super Nintendo, så jag visste ju vad en konsol var. Men de var min brors. Den här var bara min. En helt egen konsol! Och spelet som jag fick var Spyro the Dragon.

Det är svårt att beskriva hur fort jag sprang upp för trappan och in i rummet som jag tagit över efter min utflyttade bror. Såhär i efterhand var jag nog väldigt otrevlig som bara lämnade rummet med min släkt utan att säga ett ord. Eller kanske nåt snällt ord. Men i den tio/elvaårige Johans huvud fanns det bara en sak. Koppla in och spela. Jag hade en sån där extremt liten TV, men som vägde mer än en Finlandsfärja. Jag gick inte ut ur rummet något mer den dagen. Mina ögon skådade den vackraste grafiken jag någonsin sett. Att springa runt som en liten drake och bränna får för att få ädelstenar var något som timmarna bara flög iväg på. Det roliga (?) var att jag inte hade något minneskort, så de första banorna spelades om och om och om igen. Man kan säga att jag blev ganska bra på dem. En sidoberättelse om minneskortet var att jag lånade Gran Turismo av en kompis som bodde längre ner på gatan. Eftersom jag inte kunde spara valde jag helt enkelt att låta spelet stå på under natten och dagen efter när jag var ute. Han kom oväntat och plockade upp spelet och var inte alls glad över att det stått på och snurrat i nästan ett dygn.

Minneskort införskaffades så småningom när vi åkte in till närmaste stad, Gävle, och gick in på en leksaksbutik. Ett rött, fint kort som inte var från Sony (alltså, inte det normala gråa minneskortet) var vad som valdes ut. Äntligen kunde jag ta mig vidare från den första världen och slippa rädda samma drakar om och om igen. Nu gick det ju till och med att spara. Ut i drakvärlden begav jag mig och jagade äggtjuvar, dessa förbannat irriterande små idioter. Jag minns speciellt en bana som jag måste ha försökt hundratals gånger att fånga tjuven. Jag behövde springa ner för boosters och sväva till nästa booster för att kunna springa snabbare. Det krävdes en enorm tajming för att lyckas med detta och en gång måste man springa uppför en ramp som har pilar som pekar åt andra hållet (en snabb googling visar att banan hette Tree Tops och ger mig alla minnen av detta). Hur jag faktiskt klarade det utan att ha någon guide, på den tiden kunde man inte bara öppna Google och få svaret direkt, är för mig helt ofattbart. Idag hade jag nog gett upp. Skillnaden var då att det var det enda spelet jag hade och jag kunde ju liksom inte sluta spela. Nu när jag hade ett minneskort och allt.

Något annat jag aldrig kommer förstå är hur jag klarade det här spelet till 100%. Nej, glöm det, 120%. Jag samlade varenda ädelsten i spelet, rädda 80 drakar som förvandlats till statyer och fånga tolv stycken äggtjuvar som ibland är lika snabba och svåra att få tag i som Muhammad Ali under sin storhetstid. Under en lång tid saknade jag bara några få ädelstenar för att klara av spelet till 100%. Jag försökte, min bror försökte, men det gick helt enkelt inte. Så, en dag, när jag svävade omkring med Spyro så såg jag dem. Gömda på "fel sida" av en sorts kolumn. Jag var tvungen att springa och flyga i ett väldigt precist mönster. Det tog några försök, men jag klarade det. Vilket öppnade en helt ny, hemlig sektion av spelet. Det riktiga slutet. Lite extra ädelstenar och 120%. Det första spelet jag klarade helt och hållet. Som tioåring (möjligtvis elva). Det är något att vara stolt över. Eller att jag hade för mycket fritid.

Det sämsta minnet jag har med spelet, som nu i efterhand är ett roligt minne, är hur förbaskat rädd jag var för spindlarna kallade Metalback Spiders. De var äckliga och jagade mig på ett sätt som gjorde att jag inte ens vill spela den banan. Saker med dessa spindlar är att de inte gick att besegra på sätten jag var van med, det vill säga spruta eld eller springa in och stånga dem. Jag förstod ju inte hur man skulle göra. I spelet säger Spyro: "I hate those bugs! When I become big and strong, like you, I'll squash 'em all!" Ungefär så kände jag nog också när jag bad min bror att klara av den där banan. Jag hatar spindlar i verkliga livet och dessa, som kanske mer ser ut som en blandning av en spindel och nån sorts skalbagge var min barndoms mardröm.

Helt ärligt kan jag säga att jag inte vågat mig på att spela nyversionen som finns i Spyro Reignited Trilogy. Något inom mig säger att jag inte kommer gilla det så mycket som jag gjorde när jag var yngre och att alla mina minnen ska förstöras. Jag tvivlar inte alls på att spelet är bra, det är jag helt säker på, men jag tror att detta är ett fall av "never meet your heroes". Det betyder egentligen att man inte ska träffa sina hjältar eller idoler eftersom det finns en risk att du blir besviken. Så känns det här. Spyro the Dragon är något av min barndomshjälte. Kommer jag gilla den nya versionen av honom? Minnet jag har av den där julaftonen är dock något som alltid kommer leva kvar med mig som ett av mina bästa spelminnen någonsin.