Filmer vi sett: Januari

Måns Lindman:
The Night House
Efter att ha sett den mediokra skräckrullen Antlers fick jag förslaget att se The Night House och även om det inte heller var något mästerverk så gjorde den ändå väldigt mycket rätt. Det här är en sådan där film som bjuder på så mycket subtila överraskningar att minsta detalj kring manus lätt kan ruinera upplevelsen för en potentiell publik så jag stannar helt enkelt här och säger; se den om du inte har gjort det och är ett fan av psykologisk skräck.

Pig
Jag var rejält sen till festen men glad över att jag dök till slut upp för vilken makalös pangrulle det här var. Nicolas Cage och jakten på det försvunna tryffelsvinet rev upp alla sorters känslor hos mig och det var fruktansvärt stabilt rakt igenom. Manuset, skådespeleriet, fotot, musiken, lidandet. Det var som en enda stor avsmakningsmeny och jag var där och njöt av varenda rätt.

The House
Och på tal om hus så fiskade jag även upp den animerade rullen, The House på Netflix och överlag var jag nöjd. Hantverket är ingenting annat än imponerande men då det är en film som uppenbarligen en gång i tiden har varit en miniserie men som nu slagits ihop till en långfilm bestående av tre olika fristående avsnitt regisserade av olika regissörer, dock med samma premiss så varierar förstås betyget mellan de olika delarna. Huset står hela tiden i fokus och första delen är rent lysande, oerhört atmosfärisk och fängslande, andra är också riktigt bra medan den tredje delen är tekniskt överlägen de två tidigare men med en betydligt svagare berättelse. Å andra sidan handlar den om katter så då är allt förlåtet.

Henric Pettersson:
Free Guy
Det tog sin tid innan jag spanade in Free Guy med den ständigt charmiga Ryan Reynolds i huvudrollen. Jag hade planer på att gå och se den under tiden den visades på bio men det blev helt enkelt aldrig av. Varför vet jag inte? I början av månaden kikade jag i vilket fall som helst på den på Disney+ och måste säga att jag var riktigt nöjd efteråt. En kul film som underhöll mig från början till slut. När Ryan Reynolds plockar fram Captain Americas sköld log jag så brett jag kunde och kände mig oerhört tillfredsställd. Den var förvisso inte på samma nivå som Ready Player One och jag lär troligtvis aldrig se om den igen, men den funkar alldeles utmärkt som kvällsunderhållning efter en lång vecka.

The Night House
Jag hade faktiskt inga som helst förväntningar på David Bruckners psykologiska skräckfilm från 2020 eftersom jag inte alls gillade The Ritual (vilket är den enda filmen jag sett av honom). Trots det gluttade jag på spektaklet och den var väl... okej. Rebecca Hall är som vanligt lysande när hon spelar plågade karaktärer som desperat försöker få svar på sina gåtor i hopp om att må bättre. Däremot föll filmen pladask i slutet och jag hade nästan hunnit att glömma den, innan jag skulle författa denna text. Gillar du psykologisk skräckfilm kan detta vara något för dig, men räkna inte med något fantastiskt. Då ska du istället kika på The Gift från 2015 som Rebecca Hall också är med i.

Scream
Jag ska faktiskt erkänna redan nu att jag aldrig sett mer än en film av Scream-serien. Jag såg den första när jag var 13 år gammal och minns knappt något alls av den. Men i och med att Ghostface är spelbar i Dead by Daylight (som jag spelar absurt mycket) samt det faktum att Scream (5) nu går på bio, var jag sugen på att köra ett Scream-maraton. Sagt och gjort så brände jag av alla fyra filmer under en helg där ettan står sig som absolut den bästa. Resten av filmerna är alla ganska så mediokra, men till skillnad från många andra långkörare som Friday the 13th eller A Nightmare on Elm Street håller de alla förvånansvärt hög kvalitet för att vara en skräckfilmsserie som består av fler än tre filmer. Nu är jag dessutom riktigt taggad på att kika på Scream (5) och jag överväger starkt att göra ett biobesök under de nästkommande dagarna. Något jag absolut inte trodde jag skulle känna ett intresse av.

Marcus Persson:
Ghostbusters: Afterlife
Jag bemödade mig aldrig med Paul Feigs tafatta försök till reboot som gjordes för fem år sedan. Filmens trailer var illa nog och gav mig både illamående och magknip över hur respektlöst den behandlade källmaterialet. Så när vi nåddes av nyheten att Ivan Reitmans son skulle regissera en uppföljare till de två originalfilmerna, då tändes en gnista av hopp. Jag har nu hunnit ta mig igenom Ghostbusters: Afterlife två gånger och även om filmen har sina problem så är den aldrig ointressant eller tråkig. Mckenna Grace är helt strålande i sin roll som Spenglers barn-barn och även Paul Rudd glider extremt väl in i sitt alter ego, seismologen Gary Grooberson. På många sätt känns Ghostbusters: Afterlife som att återvända hem efter många år. Saker har förändrats, en del är nytt men minnena från förr finns där fortfarande och värmer en så där härligt inombords. Ja specialeffekterna är emellanåt tveksamma, manuset är inte det mest exalterad och Finn Wolfhards karaktär känns som en trött efterkonstruktion för att låna lite stjärnstoft till filmen. Men jag uppskattade den ändå i all sin barnsliga enkelhet, faktiskt.

Eternals
Nytt år innebär nya superhjältefilmer, och jag vet inte riktigt vad som drev mig att sätta igång Marvels senaste kreation. Kalla det en makaber nyfikenhet eller temporärt vansinne. Men Eternals är tre timmar av mitt liv jag aldrig kommer att återse. Någonsin. Tre timmar av anonymt super-gegg där progressiv samling karaktärer som ingen egentligen bryr sig om tvingas slåss mot monster ritade av en Disney-praktikant i Ms-Paint. Direkt fruktansvärt. Horribelt. Vanvettigt dåligt. Absolut ingenting kan rädda detta katastrofprojekt till film och Chloe Zhao känns som hon varit helt, helt fel val av regissör till detta. Här finns ingen glöd, inget engagemang och allt är sterilt frånkopplat MCU som helhet. Tre timmar rakt ner i slasken, tre timmar utan en tillstymmelse till karaktärsutveckling. Tre timmar med en flåsande Kit Harington och en nära nog anorektisk Angelina. Finns här något positivt att säga? Jag tror ärligt talat inte det och Eternals vågar jag nog påstå är Marvels hittills absolut sämsta och mest inkompetent producerade film.

Thriller: En grym film
Det är helt makalöst och knappt så att man vågar tro det. Thriller, filmen som ingen trodde någonsin skulle bli släppt i något högupplöst format lyckades finna sin väg till blu-ray. På något outgrundligt vis har alltså amerikanska Synapse Films lyckats förhandla med gubbtjyven Bo Arne Vibenius, något som får anses vara en ren och skär bragd. Kontentan är att vi nu äntligen kan njuta av denna svenska kulturskatt. Filmen som låg till grund för Quentin Tarantinos karaktär Elle Driver i Kill Bill och därtill Christina Lindbergs stora genombrott som den hämndlystna Frigga. Historien är lika absurd som den är brutal och så länge man kan stå ut med kärnämnet och genren så är Thriller en härligt underhållande skräpfilm i dess finaste form. En pärla i den svenska filmhistorien som alla b-films konnässörer absolut måste uppleva minst en gång under sitt liv. Så jaga rätt på den på närmaste digitala filmtjänst eller köp hem blåstrålen, slå dig ner i soffan och njut av svenskt övervåld.

André Lamartine:
Nightmare Alley (2021 & 1947)
När jag kikade på Guillermo del Toros nyversion av noir-klassikern Nightmare Alley inför min filmrecension passade jag även på att kika på originalet och slutsatsen är att detta är svårt att slå originalet. Jag har inte läst boken och även om jag uppskattade otroligt mycket från Del Toros visuellt tilltalande version saknades det också bett i den nya filmen; den nya Nightmare Alley var nästan för snygg och romantisk för sin cyniska förlaga, det saknades också ett bättre grepp om den avskyvärda huvudpersonen som lurar hela världen - och sig själv. Däremot lyser Del Toros film tack vare fantastiska birollsinnehavare som verkligen ger och själ till sina karaktärer. Samtidigt är den gamla godingen från 1947 härligt syrlig, driven och underbart förförisk i sin nattsvarta människostudie.

Spider-Man: No Way Home
Låt mig klargöra en sak: Sam Raimis superba spindeltvåa är fortfarande den bästa Spider-Man-rullen som någonsin har gjorts, tätt följt av den underbara Into The Spider-Verse. No Way Home är inte i närheten den senaste Holland-rullen är inte i närheten av Raimis briljans, och förlitar sig lite väl mycket på nostalgikicken för att väcka känslor. Med det sagt är No Way Home ett rejält underhållande, fanservice-smockad bidrag till superhjältegenren som samlar det bästa från spindelfilmerna, inklusive de bespottade filmerna. Även om filmen har tempoproblem och många scener hade behövt klippas bort eller trimmas ner vinner filmen på sitt hyllande tillvägagångssätt, som sätt och vis har satt punkt för alla filmserier om Spider-Man. Det är en klumpig kärleksförklaring som hade behövt lite mer mer av en egen identitet, men det är en välmenande och välgjord sådan.

Utvandrarna (2021)
Jag kan tänka mig hur svårt det kan vara att trimma ner Vilhelm Mobergs odödliga bokklassiker till en 150-minuters film, men Kristinas och Karl-Oskars kämpiga resa till staterna har fått ännu en värdig filmatisering tack vare sin intima och stundtals gripande karaktärsporträtt. Den Guldbagge-nominerade storfilmen fumlar visserligen med sin mer moderna lins och vissa sekvenser kan inte riktigt mäta sig med Jan Troells monumentala verk, men trots att det saknas en del från Utvandrarserien finns det gott om hjärta och skildringen av utanförskapet är vackert, relevant. Karl-Oskar tar kanske lite mycket av ett baksäte, men jag gillar verkligen karaktärsskildringarna - även om inte alltid tidsskildringarna övertygar i slutändan. Sverige får väldigt gärna satsa på fler storfilmer av denna kaliber.

Petter Hegevall:
Wind River
Jag inledde ett Sheridan-maraton för en dryg vecka sen. Såg Hell or High Water, Yellowstone, Sicario samt Wind River och det är de två sistnämnda som står sig som den gubbens absolut främsta verk. Wind River kan jag tycka nästan toppar Sicario och står sig som en av tidernas mest plågsamt underskattade thrillers, dränkt i karaktär, mörker, atmosfär och karaktärer så mångfacetterat intressanta att jag kan se om den gång på gång utan att tröttna. Jeremy Renners insats som jägaren Cory Lambert borde rimligtvis ha belönats med Bafta och Oscar om det fanns någon rättvisa i de där prisutdelningarna, för han är genomgående superb här. Scenen där han tvingas meddela kompisen Martin om att hans 18-åriga dotter våldtagits och mördats, är en av de mest intensiva och avklädda, uppriktiga och trovärdiga filmscenerna någonsin.

The Town
Ben Affleck är en lysande, lysande regissör. Lysande! Gone Baby, Gone är strålande, Argo är klockren och The Town är förutom Point Break den tveklöst bästa bankrånarthrillern som någonsin gjorts (ja, bättre än Heat - med marginal). Precis som i Wind River spelar Renner brallan av allt och alla i den här filmen och det finns scener där hans mörka intensitet verkligen skrämmer skiten ur mig.

Ron rör om
Det blir mycket barnfilm här hemma och om du likt jag har småkids vet du ju mycket väl hur mycket skit du tvingas genomlida. Men ibland dyker guldkornen upp som gör att allting är värt det, alla timmar av usla barnprogram kvittas av en animerad långfilm som är lika bra för en femåring som för en 45-åring (soon to be, i alla fall). Ron rör om är en sådan. En superb historia om vänskap, och hur vi via teknologi idag mist vår vänskapliga, riktiga kontakt med varandra och istället byggt digitala murar runt oss själva, och den är lika skrattframkallande tramsig som tänkvärd, finstämd och snygg. Jag älskar den och mina två små älskar den.

Vilka filmer såg du under januari?