Svenska
Gamereactor
artiklar

Perfektion: Seinfeld

Redaktionen kåserar över perfektion i populärkultur och för Olof fanns det bara ett självklart svar: Seinfeld...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Precis som Vänner, Skål och andra mindre nogräknade sitcoms hade jag sett glimtar av Seinfeld på linjär-TV under min uppväxt. Dock aldrig mer än ett par sekunder åt gången. Redan under andra halvan 00-talet, när jag var i tonåren och det hade hunnit gå tio år sedan Seinfelds sista avsnitt sändes - såg det nämligen otroligt gammalt ut. Monologerna på standup-scenen i början, burkskratten, Jerrys konstanta överspel och frisyr - komplett med vildvuxet nackhår - fick mig alltid att byta kanal fortare än kvickt. Sen gick tiden, och jag minns tydligt sommaren efter att jag tagit studenten. Jag låg hemma i soffan, såg på Tv och inväntade hösten då jag skulle flytta till Tyskland. Det var stort, ett av de många, stora beslut man plötsligt stod inför efter gymnasiet. Vad skulle man syssla med egentligen? Tänk om man tog ett beslut man skulle få ångra för resten av livet? Av någon anledning satte jag på säsong ett av Seinfeld.

Perfektion: Seinfeld

Det var ingen omedelbar kärlek. Även om jag idag älskar alla avsnitt på egna premisser så är de inledande, två-tre säsongerna inte representativa för seriens nio säsonger i stort. Skådespelare som Jerrys och George Constanzas fäder byts ut utan förvarning och kommentarer, och tonen är märkbart råare än i senare avsnitt. Ändå fortsatte jag, antagligen på grund av någon idé om att "ge det en chans". Så kom säsong fyra och jag var fast. Helt plötsligt var samtliga karaktärer som gjutna i sina roller. Julia Louis-Dreyfus som Elaine, Michael Richards som Kosmo Kramer, Jason Alexander som George Costanza och Jerry Seinfeld som... Jerry Seinfeld. Där och då, i säsong fyra, uppstod det heliga förhållande till karaktärerna som kännetecknar de allra bästa karaktärsdrivna filmer, Tv-serier och romaner. Man upplever sig ha lärt känna karaktärerna till den grad att även om man blir ständigt överraskad av deras handlingar, så blir ändå alltid den efterföljande kommentaren: "Det var såå Elaine/Kramer/George/Jerry att göra så!"

Vad jag kände, hur egendomligt det än låter, var trygghet. På grund av att skaparna Larry David och Jerry Seinfeld velat göra "en serie om ingenting" där både kramar och lärdomar (i motsats till hur sitcoms som How I Met Your Mother, Vänner och Scrubs fungerade) var bannlysta, var Seinfeld som ett fönster till en fullkomligt bekymmerslös verklighet. Inte att saker inte hände, eller att det inte förekom "hugs and learning" för den delen, men ingenting var för heligt för att inte förlöjligas. Den kompromisslösheten gjorde att George Costanza i avsnittet The Bubble Boy mer eller mindre tar livet av en ung pojke efter att denne hävdat att George har fel i trivia-fråga, och i ett senare avsnitt har han även ihjäl sin fru på grund av billigt kuvertklister. Det finns mängder av likartade, dråpliga exempel, men den huvudsakliga filosofin svävar över varje situation och skämt: ingenting är så allvarligt att det inte också är lite, lite roligt.

Detta är en annons:

Jag såg alla 180 avsnitt den sommaren, och började om på nytt när jag hade flyttat. Allt var nytt i södra Baden-Württemberg, människor förstod en inte och jag förstod inte dem. Man kände sig, minst sagt, lite vilsen. Seinfeld formade dock snart synen på min omgivning. Under årens gång, inte minst med Curb Your Enthusiasm, har framförallt Larry David visat hur otroligt duktig han är på att vrida och vända på till synes helt meningslösa irritationsmoment och sociala mönster, och bygga narrativ runt det. När jag fortfarande var mitt uppe i känslan av att allt var stort och svårt krympte Seinfeld perspektivet till det lilla, och gjorde det oändligt intressant och spännande. Jag oroade mig mindre för att göra felaktiga restaurangbeställningar och tänkte mer på varför man inte kan göra muffins utan det tråkiga bottenpartiet, varför restaurangnotan kommer i en liten bok och varför man alltid tittar i medicinskåpet hos folk trots att man inte borde.

Vissa kan kalla detta anti-seriösa fokus småaktigt och löjligt. Jag kallar det högkvalitativt - rent av perfekt - trams. Sånt behöver man i större eller mindre grad i varje fas av livet. Vad som från början tedde sig gammalt upplever jag nu som tidlöst. Sen är det klart, det finns kritik mot Seinfeld som jag inte är sen att hålla med om - men som jag också anser bidrar till charmen.

Jerry Seinfeld, skådespelaren alltså, kan inte agera för fem öre. Men när den fiktiva karaktären Jerry Seinfeld får kritik för det i serien - som en kommentar till faktiska, dåtida kritiker - då blir det avväpnande och roligt bara. Samma sak med de sista två säsongerna. Vid den tiden hade Larry David slutat som manusförfattare och framförallt karaktären George framstår plötsligt som en orealistisk, komplett galning (jag tänker alltid på "the Twix-line up" som exempel) när han inte har sin förlaga att ta direktioner och repliker från. För min del utgör det bara en av tre faser av serien: den trevande och mörka inledningen; den andra, gyllene mittperioden; den avslutande, utflippade finalen.

Det finns många saker Seinfeld gör otroligt bra: alltifrån det digra antalet minnesvärda bikaraktärer som Steinbrenner, Puddy, Frank Costanza och Mr Peterman, till hur varje avsnitt består av till synes vitt skilda trådar som alltid knyts ihop och skruvas till mot slutet. För mig är detta dock bara detaljer. Det som gör Seinfeld verkligt perfekt är den kompromisslösa idén kring vad humor är och kan vara. Andra favoriter hos mig, som nämnda Curb Your Enthusiasm och danska Klovn, har ingen annan än Seinfeld att tacka för sin inspiration, och efter att ha sett alla nio Seinfeld-säsonger säkert tio gånger känner jag mig nästan också nödgad att tacka. Serien lärde mig att livet inte måste inte vara stort och svårt alltid, det kan också vara litet och fullt av trams.

Detta är en annons:


Loading next content