Svenska
Gamereactor
artiklar

Perfektion: BoJack Horseman

Redaktionen kåserar över perfektion i populärkultur och för Måns fanns det ett självklart svar: Det bitterljuva menageriet BoJack Horseman

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Likt en livboj ligger den där och guppar. I okända streamingvatten. En trygghet och något att klamra sig fast vid om det skulle börja blåsa upp till storm. Ni vet hur det är, ibland vill man prova på något nytt. Kasta loss och ge sig ut på djupt vatten. Kanske fiska upp något med Adam Sandler. Det kan bli det sista man gör. Ibland får man Will Ferrell eller Seth Rogen på kroken och då kan det sluta lite hur som helst. Inte sällan med tinnitus och bensodiazepiner. Men då finns han alltid där och fångar upp mig, världens bästa häst, BoJack Horseman. Sex säsonger, 77 avsnitt och inte ett enda risigt ögonblick. Inte en tillstymmelse till bottennapp. Pur perfektion.

Jag har ända sedan serien dök upp på Netflix för sju år sedan sjungit dess evangelium. Vandrat land och rike runt och spridit ordet. Ofta förgäves, tyvärr. Det är så oerhört lätt för den tilltänkta mottagaren att avfärda den animerade serien om en tecknad häst i Hollywood som en bagatell eller rent av ge den en töntstämpel men när man väl dykt ner i den lika delar briljanta som tragiska storyn går det helt enkelt inte att värja sig. Jag vet ju, jag har varit där själv. Irrat runt i tvivlarens tempel. När jag först började titta på BoJack Horseman var jag nämligen själv på en mörk plats i livet. Det var en ohärlig tid när människor svek, drömmar krossades och ett symboliskt regn öste ner. Jag scrollade genom det digitala utbudet och för uppgiven för att kunna koncentrera mig på något "sofistikerat" stannade jag plötsligt upp vid ikonen av en häst. Kuse och tecknat på under halvtimman? Sign me up! Det var ju perfekt att ha rullande i bakgrunden men då hade jag givetvis ingen aning om att jag precis hade hittat ett rogivande balsam av mörker för trasiga själar. Både hjärna och hjärta på 25 minuter. Vilken jävla jackpot!

BoJack Horseman är något av det mest sorgsna man kan se på TV och det är en serie så fylld av kluriga bakgrundsskämt och ordvitsar att det är fullständigt omöjligt att upptäcka alla guldkorn vid en första titt, den måste ses om och om igen. Jag har plöjt samtliga avsnitt sju gånger nu och varje gång har jag upptäckt något nytt. Ibland har jag pausat och zoomat för att kika närmare på någon skön detalj som ligger och flyter där i bakgrunden, andra gånger har jag spolat tillbaka när jag känner att jag missat något. Det kan verka bagatellartat men i själva verket vara något så enastående genomtänkt att jag känner mig både yr och euforisk på samma gång. Jag har förmodligen dissekerat varenda bildruta vid det här laget och jag känner mig inte ens orimlig, barock eller eljest.

För den som ännu inte är frälst och kanske hör namnet BoJack för allra första gången så utspelar den sig i ett Hollywood där människor och antropomorfiska djur lever sida vid sida och högst upp, i en modern villa med öppen planlösning och utsikt över den berömda skylten bor BoJack Horseman, röstspelad av en fullständigt briljant Will Arnett. Han är en hingst på 50 bast och före detta hyllad superstjärna som en gång i tiden slog igenom i "Horsin' Around", en klassisk sitcom av typen ungkarlshäst-flyttar-in-hos-splittrad-familj-och-blir-någon-form-av-surrogatpappa men som sedan dess färdats genom helvetets alla cirklar. Nu sitter han helst hemma i soffan, alkoholiserad, pillerberoende, utbränd och bitter och ser repris på repris av sina glansdagar. En sorglig föredetting som står kvar på perrongen och vägrar att inse att sista tåget till Happyville redan har gått. Han vill så gärna bli omtyckt men mest av allt vill han kunna tycka om sig själv. Han lurar dock ingen. Genom åren har han trampat många på tårna och bränt ljuset i båda ändar så många gånger att han tappat räkningen för länge sedan men han har ändå några vänner i sitt liv kvar eller rättare sagt, de ser honom som vän själv har han inte empati nog att kalla någon för vän.

Detta är en annons:
Perfektion: BoJack Horseman

Todd (Aaron Paul), en total loser utan ambitioner som glömde bort att gå hem efter en efterfest och som sedan dess kallar BoJacks soffa för sitt hem. Mr. Peanutbutter (Paul F. Tompkins), en gul tillgiven labrador som bor tillsammans med Diane (Alison Brie). Diane som i sin tur spökskriver BoJacks memoarer och är även föremål för hans inbillade kärlek. Ganska snart inser hon också att hon möjligen har tagit sig vatten över huvudet, att skriva memoarer för en megalomanisk och narcissistisk missbrukare är allt annat än enkelt för vad är egentligen sant och vad är rejält saltat i de anekdoter BoJack ständigt slänger ur sig för att framställa sig själv i bättre dager? Samtidigt brottas Diane med sin egna identitetskris som sakta men säkert äter upp henne inifrån.

BoJack har dessutom ett synnerligen komplicerat förhållande med sin agent, den rosa katten Princess Carolyn (Amy Sedaris) som är oheligt trött på omogna män och har beslutat sig för att klättra upp för karriärsstegen istället. Något som redan i första säsongen slutar med att hon dumpar BoJack och träffar Vincent Adultman som egentligen är tre kids staplade på varandra under en trenchcoat. När Carolyn frågar vad han jobbar med är svaret; business, because I'm an adult. Briljant!

Det är klart att det är enkelt att tro att det här bara är ännu en serie om en grupp excentriska vänner som hänger och hittar på tokroliga saker i avsnitt efter avsnitt men BoJack Horseman är så mycket mer än så. Det är snarare en serie om en grupp excentriska vänner som gemensamt drar varandra allt djupare ner i depression och slutligen också ensamhet och likt många bra komedier pumpar hjärtat i BoJack Horseman sorgset. Nu skall man inte bli avskräckt av det och tro att allt är totalt mörker, katastrof och rådepp. Nej, här finns trots allt både ljus och absurditet men när de allvarliga stunderna väl kommer, då känns det rejält, som en spark i urinröret. I grund och botten är BoJack Horseman en tragedi snarare än en komedi men utan den väl avvägda, ofta cyniska humorn hade inte tragiken känts lika drabbande. För så är det, för att svärtan och smärtan verkligen skall nå oss tittare måste både den goda och den onda sidan lida. Vi måste känna det de känner, de måste se vad andra inte ser och varje dag vakna upp till en ny dag i helvetet. Bakfyllan och drogabstinensen skall tränga igenom varje por i kroppen och tvivlet och ångesten skall ligga där, tung som en filt dränkt i formalin.

Detta är en annons:

En annan sak jag älskar är att man aldrig trycker på "reset-knappen." Det kan låta simpelt men det bidrar till en känsla av verklighet i en fiktiv värld. Kenny kan dö oändligt många gånger i South Park, Peter Griffin kan peta ut sina ögon och Homer Simpson kan spränga Springfield i luften men i nästa avsnitt är allt som vanligt igen. Så är det inte i BoJack Horseman. Precis som i livet hänger synder och gärningar med, här oftast säsongen ut. När man i ett knarkrus i mitten av säsongen eldar upp en ottoman så är nämnda möbel fortfarande lika sönderbränd i sista avsnittet, som en påminnelse om att shit just doesn't fix itself och när BoJack säger något sårande till Diane, vilket han gör i princip hela tiden så är hon fortfarande lika ledsen och förbannad när nästa avsnitt börjar. I ett avsnitt, "Our A-story is a D-story" försvinner bokstaven "D" från Hollywoodskylten under mystiska omständigheter och efter det kretsar allt kring Hollywoo.

Att använda djur i stället för människor för att berätta en allvarlig historia är förstås inte något nytt, det har både Orson Welles och Richard Adams gjort med framgång men det här är ändå ett helt nytt format och ett utförande som vi aldrig tidigare sett. I fel händer hade det kunnat bli hur pajigt som helst men Raphael Bob-Waksberg faller inte i den fällan. I stället visar det sig vara ett genidrag då man har valt att behålla de olika djurens primala beteenden och instinkter. Det är till exempel inga konstigheter att Princess Carolyn har en mus hängande i ett snöre på kontoret och går på gymmet för att klösa på en bräda. Lika självklart är det att Mr. Peanutbutter använder små ben som drinkpinnar och har hela bagageluckan fylld av tennisbollar, eller att han skäller så fort en postbil kör förbi och hela tiden utökas faunan med nya tillskott. I andra säsongen får vi stifta bekantskap med Wanda (Lisa Kudrow) som är en uggla. Hon småflyger lite klumpigt och gillar att vara uppe på nätterna och i ett av seriens bästa avsnitt "Escape from L.A." driver hjorten Charlotte Moore (Olivia Wilde) souvenirbutiken "Your Deer Friend." Det bästa hon vet är att bli kliad bakom öronen. Är man okoncentrerad missar man något. Kanske ser man inte att det sitter en krokodil med Foppatofflor, a.k.a. Crocs på fötterna eller att filmregissören heter Quentin Tarantula och är en hårig spindel eller att Cameron Crowe är en kråka. Det finns hur många sådana här popkulturella exempel som helst och bäst är de givetvis på originalspråk även om de svenska översättarna har gjort ett hyfsat jobb.

Röstskådespelarna är handplockade för att passa respektive karaktär och det märks att man har valt ensemblen med omsorg. Will Arnett är som sagt fullständigt lysande och klippt och skuren för rollen som BoJack med sin karismatiska röst och cyniska framtoning. Aaron Paul gör sin naiva och trögfattade dude Todd med bravur (egentligen är han bara Jesse Pinkman igen men det funkar) och Paul F. Tompkins ljusa och överambitiösa ton blir perfekt för att ge liv åt en energisk och störigt social Mr. Peanutbutter. Alison Brie låter precis så där härligt ambivalent som Diane måste göra och Lisa Kudrows sarkastiska uggla är helt underbar. Men det stannar inte där. Hela tiden dyker det upp nya karaktärer och nya kända röster och jag har roat mig med att försöka lista ut vem rösten tillhör. Vissa är enkla, som Ricky Gervais och andra är svårare. Liev Schreiber var en betydligt tuffare utmaning för att nämna någon.

Raphael Bob-Waksbergs unika skapelse., BoJack Horseman är i mina ögon perfektion. Rakt igenom, från början till slut. Den slutade dessutom på topp, med en sjätte säsong som var något i hästväg där det näst sista avsnittet, "The view from halfway down" är något av det bästa som någonsin sänts på någon kanal eller streamingtjänst, alla kategorier inräknade. Jag är fullt medveten om att vi snackar talande tecknad häst här men aldrig har en animerad serie om djur varit så mänsklig och vidrigt träffande. För när hopplösheten väl satt klorna i sitt offer och vägrar att släppa taget, när självhatet och ångesten ligger där som en fuktig dimma och vägrar skingras är det svårt att inte känna ett hugg i bröstet. Visst finns det strimmor av glädje och hopp men de är inte särskilt långvariga. Det är också när man når botten, när man sjunker ner i den smutsiga tjärpöl som utgör Hollywoo som den här serien når de högsta höjderna. När hoppet är ute och det inte längre finns någon återvändo, då skriver man TV-historia. BoJacks hiskeligt ondskefulla morsa formulerar känslan väl: "You were born broken, you're BoJack Horseman. There's no cure for that."

Missa inte tidigare delar ur denna artikelserie:
Perfektion: Continuum
Perfektion: Cowboy Bebop



Loading next content