Vi har testat Crysis!

Truten på vid gavel och med orörliga armar (och fingrar). Jag stirrar så djupt in i skärmen framför mig att det svider i ögonen. Jag vägrar blinka. Jag kan inte blinka. Jag tror att det är det här som kallas chocktillstånd.

- Come on, shoot something. Activate the nano suit. Do something!
Efter en minuts total tystnad börjar Bernd Diemer, speldesigner, låta desperat.

- To shoot press the left mouse button, to activate different functions of the nano suit, click on the mousewheel!

Det han upprepar gång på gång i mitt vänstra öra vet jag redan. Jag vet hur man styr karaktären i Crysis, och jag har spelat ett hundratal actionspel sett ut förstaperson och är väl bekant med mus och tangentbord. Men jag förstår samtidigt hans desperation. Jag måste just nu framstå som en mycket märklig, långsam och ytterst obevandrad svensk utan vare sig simultankapacitet eller finmotorik.

Jag förblir orörlig. Den spelvärld som jag stirrar in i är nämligen så fantastiskt attraktiv att min hjärna krampaktigt förälskat sig i den utan förvarning, och nu vägrar kommunicera med min kropp. Jag har drabbats av en grafikchock. Jag är på besök hos Crytek, utvecklarna bakom Far Cry och det kommande Crysis, för att kika närmare på det sistnämnda, och är så imponerad att det svider i skallen.

För Crysis är verkligen så snyggt som förhandsbilderna skvallrat om. Det är verkligen så snyggt att en viss chockeffekt (som omedel-bart drabbar de mest kritiska delarna av hjärn-kontoret) lamslår en och lämnar en sittande som en grönsak, med hakan i golvet. Och ja, det är snyggare än Gears of War och Unreal Tournament III... jag lovar. Det är snyggast.

Men förtrollningen släpper. Jag tvingar mig själv att blunda och när jag öppnar ögonen igen har jag återfått kontrollen över såväl armar som fingrar.

Sekunden senare smyger jag sakta upp till en kulle täckt av buskar, palmträd och högt gräs för att ta skydd bland blommor och blad. Jag sätter mig på huk och blickar ut över en liten by, som vaktas och patrulleras av ett tiotal nordkoreanska soldater.

Crysis handlar om val. Om valfrihet, möjlighet och den reaktion som de val man gör har. Cebat Yerli, spelets producent och grundaren bakom Crytek är väldigt passionerad och lekfullt entusiastisk då han försöker förklara för mig medan jag krafsar fram kikaren för att titta närmare på de patrullerande soldaterna.

- Med Crysis vill vi att spelaren ska ha ännu större frihet än vad man hade i Far Cry. Vi vill ge dig 10 000 val. Och vi vill att du ska bestämma exakt hur du vill spela, och att spelvärlden ska reagera därefter. Vi har designat Crysis efter en trestegsmodell. Först utforskar man spel-världen man befinner sig i. Sedan observerar man den situation men befinner sig i och konstruerar en strategi. Sedan kastar man sig in i själva striden utefter den strategi och de observationer men själv har gjort. Vi vill att spelaren ska ta sig tid i Crysis, tid för att välja. Samtidigt vill vi inte skapa ett långsamt actionspel så för den som gör valet att skjuta väldigt mycket och inte nyttja spelets miljöer till ens fördel går det också givetvis alldeles utmärkt. Allting handlar om ens egna val, förklarar Yerli.

Jag väljer att skruva på ett stort kikarsikte på det automatgevär jag utrustats med samt en smärt och smidig ljuddämpare. Efter det zoomar jag in på vakten som står och blänger i vakttornet i stadens östra del, och sätter ett skott i huvudet på honom. Så långt är jag fortfarande oupptäckt och tänker så förbli en liten stund till.

Efter att ha skjutit den första vakten trycker jag in scrollhjulet på musen och får upp fyra val för den dräkt jag har på mig. Crysis är som du säkert redan förstått mer än bara det standardmässiga actionspelet utan kommer att bjuda på en del strategiskt smarta element djupt förankrade i spelstrukturen, och som kommer att tillföra massor av spelmässigt djup.

Spelets hjälte (Jake) bär en så kallad "nanodräkt" som har fyra funktioner. Power, armour, speed och cloax. Den första ger spelaren överdriven styrka och möjliggör exempelvis överlägsna odds i handgemäng, möjligheten att slå ned träd, väggar och välta bilar. Armour gör en väldigt tålig mot fiendeeld och är ytterst nödvändig funktion att aktivera när exempelvis en attackhelikopter intar luftrummet ovanför en och öppnar ilsken eld från sina 50mm-kanoner. Speed gör en supersnabb i korta stötar och framstår som mycket användbart när jag senare i spelet jagas av ett militärfordon innehållande tre skjutglada koreaner (och deras överdrivet stora maskingevär). Den fjärde och sista funktionen kallas cloax och ger ordet "stealth" en helt ny innebörd. Cloax gör att dräkten man bär ändrar färg och textur efter den miljö man befinner sig i just då. Jag som vid tillfället sitter i ett buskage blir exempelvis snorgrön om jag aktiverar cloax-funktionen och är då snudd på omöjlig för fienden att upptäcka. Crysis är som du märker så mycket mer än bara ett vanligt actionspel, och det är Cebat Yerli inte sen med att poängtera:

- Crysis är något mer, något större, något annat. Vi har siktat på att göra ett spel med djupare spelbarhet än Far Cry eller något av våra andra favoritspel i genren. Våra ambitioner har varit skyhöga och vi har velat skapa en actionupplevelse mer inbjudande, varierad och omfattande än i något actionspel tidigare.

Efter att ha smugit mig fram till byns utkant och tagit skydd bakom ett gäng tunnor aktiv-erar jag dräktens power-funktion, hoppar tio meter upp i luften och landar på ett plåttaken tillhörande ett av byns hus. Inuti hör jag koreanskt babbel och gör mig beredd att attackera med dödlig kraft. Jag trycker på control-tangenten för att ducka, slår med högra knutnäven mot taket som omedelbart rasar in. Väl nere på husets golv öppnar de två koreanska soldaterna eld mot mig men de hinner inte mer än att få iväg några kulor innan jag slagit den ena av dem så hårt att han slungats genom träväggen på husets södra sida, och sedan kopplat ett stenhårt grepp runt halsen på den andre. Nu hänger han där, i min hand, med ett nästan obehagligt realistiskt och plågat uttryck i ansiktet. Jag slungar honom genom väggen och röjer därmed min position för alla de andra vakterna som nu samtliga öppnar eld mot huset jag står i. Jag trycker på hoppknappen igen, hoppar flera meter genom det raserade taket och börjar från luften ösa kulor ur min kulspruta mot de anstormande fiende-soldaterna. Crysis är något annat, något mer. Jag vet att jag upprepar de noggrannt utvalda fraserna som Crytek använder, men de stämmer så väl in på det jag upplever.

Handlingen i Crysis utspelar sig år 2020. En gigantisk asteroid slår ned på en av de kinesiska Spratly-öarna och följderna är såklart allt annat än trevliga. Den nordkoreanska regeringen är först på plats med såväl militära styrkor som forskargrupper och när de amerikanska Delta Force-styrkorna (ditskickade av Pentagon) väl är på plats är läget spänt, minst sagt.

Fientligheten mellan de nordkoreanska styrkorna och de amerikanska resulterar i ett öppet krig på ön som dock avbryts abrupt när asteroiden en dag öppnar sig. Inuti avslöjar sig ett gigantiskt utomjordiskt moderskepp fullsmockat med rymdvarelser och deras vapen är mycket kraftigare än vad mänskligheten någonsin hade kunnat föreställa sig. Utomjordingarna fryser hela jorden till is och stora delar av mänskligheten dör omedelbart. Hjälten i spelet, den roll spelaren axlar, skyddas dock av iskylan av den dräkt han bär från spelets början, och det blir därmed hans uppdrag att utrota det utomjordiska hotet genom att söka upp deras moderskepp, infiltrera det och slakta allt innanför dess väggar.

Under min intervju med producenten för Crysis frågar jag ungefär när spelvärlden kommer att frysa till is. För de demo-banor jag fick testa tidigare på dagen utspelade sig alla i den prunkande, stekheta djungeln.

- Vi räknar med att utomjordingarna stora attack ska ske ungefär halvvägs in i spelet vilket jag räknar med blir efter cirka sex timmar, berättar Cebat Yerli.

Ingen spelmedia i världen har fått sett något annat än ett par ganska intetsägande skärm-dumpar från den frusna delen av Crysis. Men jag är nyfiken så det nästan gör ont och tvingar mig själv att fråga. Och sen frågar jag igen. Och igen. Efter en del tjat och ihärdigt babblande om Gamereactors minst lika nyfikna läsarkrets säger Cebat Yerli till slut ja. Han säger ja, men ser både stressad och besvärad ut. Men jag är jätteglad, såklart. Sekunden senare sitter jag framför en annan dator än den jag använde vid förmiddagens testande, och springer längs en snötäckt stig på sidan av ett enormt berg.

Teamets bandesigner Sten Häbler sitter bredvid. Aningen nervös och fast besluten att enbart visa mig en väldigt liten del av isvärlden. Bakom mig reser sig en enorm byggnad som liksom muterat sig in i berget. Tankarna går indirekt till Combines näste i Half-Life 2, det svarta citadellet som likt ett svart hål sväljer delar av ansatta City 17. Jag frågar Sten om parallellen är rättvis. Han skrattar nervöst och högljutt och säger att han absolut inte får prata om den delen av spelet, och att jag inte bör skriva något om det heller. Minuten senare tvingas jag bort från tangentbordet då jag uppenbarligen redan sett "för mycket".

Två tyska korvar senare sitter jag på flyget hem till Sverige igen. Proppad med matiga intryck av vad som just nu känns som ett av de absolut hetaste, kommande spelen just nu. Min timme tillsammans med Crysis är en av de bästa förhandsupplevelser jag haft i ett spel någonsin och lovar såklart oerhört gott för den inplanerade premiären. För hur immun man än är mot hype, så är Crysis något mer. Något större. Något annat.